CHAPTER 60. - WEDDING DAY
”Upp och hoppa! Rise and shine sugar! Du ska gifta dig Lex!”, tjoade Sarah lyckligt medan hon drog upp gardinerna. Jag tryckte en kudde mot mitt ansikte för att slippa det irriterande ljuset.
”Vad är det för dag?”, mumlade jag trött. Sarah hummade till och drog undan kudden från mitt ansikte.
”Det är din bröllopsdag. Den 31 december! Vi ska ut o fika, sen blir det spa, sen make-up, sen är det bara att säga ’ja’ kvar! Easy like a cake!”, lovade hon mig glatt. Jag kravlade mig upp ur sängen och vandrade fram till min garderob. Mamma och pappa hade fullt stöttat mig i detta när jag hade berättat det för dem.
”Gud vad roligt! När är det?”, hade dem sagt.
”På nyårsafton.”, log jag. Båda två hade exalterat börjat dra upp smekmåne-rese tips. Allt var mycket. Niall gjorde sitt bästa för att göra det bästa bröllopet också. Han hade hyrt Londons bästa – och största - kyrka. Det var bara så otroligt att jag, Lexie Stone, ska gifta sig…
”Kom igen nu då!”, tjöt Sarah otåligt. Jag drog snabbt ut en enkel outfit, ett par vita jeans, en röd topp, ett par UGGS och en röd söt väska jag hade fått av Sarah i julas.
”Redo?”, frågade jag när jag hade flätat mitt hår i en lätt sidofläta, samt sminkat mig. Sarah nickade lyckligt och gick med mig ut ur mitt rum, ner på bottenvåningen och ut ur huset efter vi hade på oss våra kappor och vantar. Snön yrde runt våra kroppar när vi slog igen dörren. Jag drog jackan tätare kring min kropp och skyndade mig till Sarahs bil som stod och väntade på oss på uppfarten.
Väl inne slog vi på radion där What Makes You Beautiful spelades. Jag och Sarah må vara ihop med dem, men vi var fortfarande Directioners och började automatiskt sjunga med.
”You’re insecure, don’t know what for?
You’re turning head when you walk through the do-oo-or.
Don’t need make up, to cover up.
Being the way that you are is eno-oo-ough.
Everyone else in the room can see it, everyone else but you-ou.
Baby you light up my world like nobody else!
The way that you flip your hair gets med overhelmed!
But when you smile at the ground it aint hard to tell,
You don’t kno-oh-ow you don’t know you’re beautiful!”
Sjöng vi glatt med. Inte som Lexie – snart Horan eller Sarah – säkerligen snart Malik, nej. Utan som Lexie och Sarah, dem två Directioner:na från London, som köade i timmar för att få biljetter till ’The X-Factor’ och kunna se One Direction. Dem två tjejerna var det ja.
”Hur går det i skolan då?”, frågade jag Sarah mjukt och sänkte ljudet på radion. Hon lade huvudet på sned.
”Det gå väll braa.”, svarade hon med eftertryck. Hon hummade lätt till och sneglade skeptiskt på mig.
”Varför slutade du? Varför inte bara gå kvar det sista året? Du vet att du förlorar Oxford och Yale när du gör såhär.”, upplyste hon mig. Jag nickade förstående och suckade djupt.
”Ja, och jag ska. Jag kommer tillbaka efter jullovet till skolan. Rektorn godkände hemundervisning, och nu känner jag mig redo att slippa min ruttna säng, och kunna vandra fritt på Londons gator! Nej, det där lät fel, men ja.”
”Säger du det så.”, mumlade hon med en axelryckning och svängde in mot det söta lilla caféet jag jobbat på innan sommarlovet. Zamanda fanns säkert kvar där skulle jag tro… Zamanda var dottern till ägaren, Monique.
Vi lämnade bilen för att skynda oss in på caféet då min mobil plingade till. Såfort vi kom innanför dörren så drog jag upp den för att läsa sms:et.
”Kan inte vänta på att få se dig min sköna… xoxo Nialler.”
Jag log stort medan jag knappade in mitt svar.
”Jag kommer vara den i vit. ~ Bella Swan. ;) xoxo Lex.”
Jag lade tillbaka mobilen i väskan igen och gick mot disken där Zamanda och Sarah stod insyltade i ett samtalsämne om skor konstigt nog. Jag harklade mig mjukt för att få bådas uppmärksamhet. Zamanda kollade upp och slängde med ens armarna kring min hals.
”Grattis Lexie! Wow! Du ska gifta dig! Ville gratta dig såfort jag fick inbjudan, men det kändes fel att göra det genom telefonen!”, skrattade Zamanda flabbrigt mot min axel. Jag log stort och drog med handen över hennes rygg.
”Tack Z. Hoppas du kommer i tid…”, retades jag. Att komma i tid är hennes svaghet. Zamanda är nästan alltid sen till saker. Hon var sen till lektionerna, till jobbet, till simningen vi en gång hade gått på tillsammans. Tja, allt.
”Nej då! Mamma kommer och hämtar mig lagom.”, försäkrade hon mig med ett leende.
”Bra… jag skulle vilja ha en Chai Latte och en kladdkaka.”, beställde jag mjukt. Sarah tog detsamma och drog upp plånboken, men jag stoppade henne.
”Jag betalar.”, stoppade jag och drog upp min egna plånbok men Zamanda stoppade mig.
”Huset bjuder.”, flinade hon lyckligt och räckte över våra saker. Jag mimade ett tack och gick sedan och slog mig ned vid brasan med Sarah.
”Ditt bröllop borde vara med i en Världs rekords bok. Det är sjukt stort, och tog bara någon vecka att skapa!”, tyckte Sarah med sin kopp mot munnen. Jag skrattade lyckligt till.
”Det kommer bara 100 personer.”, inflikade jag snabbt. Hon nickade och lade huvudet lätt på sned.
”Ja? 100 pers på 1 vecka? Och Londons största, samt bästa, kyrka? Det är stort.”, stretade Sarah emot. Jag ryckte lätt på axlarna.
”Säger du det så.”, gav jag enkelt upp. Hon log stort och drog en hand genom sitt blonda hår.
-
Klänningen var riktigt vacker… jag kippade efter andan när den satt på min kropp. Maria och min biologiska mamma från Italien stod bakom mig med båda tårögda ögon.
”Du är så vacker gumman.”, snyftade Maria, aka. Mamma. Allt det där gjorde mig förvirrad, men jag log bara.
”Tack mamma.”
”Jag håller med Maria, du är så vacker.”, tjöt min biologiska mamma. Min blick fördes mot henne.
”Tack mamma.”, upprepade jag fast till henne. Jag kunde inte motstå mot att smått börja skratta, men kunde snabbt sluta. Sarah kom ingåendes i rummet i sin brudtärneklänning.
”Kom igen nu! Det börjar snart Lex!”, sa hon snabbt och höjde på sina ögonbryn. Jag tog emot buketten från Maria och drog ett djupt andetag när hon drog ner slöjan för mitt ansikte.
”Då gäller det…”, pustade jag nervöst ut. Nialls pappa kom ingåendes i rummet. Niall hade så gärna vilja ha sin pappa komma gåendes med mig mot altaret, så det fick bli så. Jag gjorde armkrok med honom och gick med Sarah ut. Vi kom till dem stora glasdörrarna som ledde in i salen där ett hundratal människor, killarna och Niall stod och väntade. Mitt hjärta började slå så pass hårt att jag trodde det skulle lämna bröstet.
”Andas Lexie.”, uppmanade Nialls pappa mig. Jag nickade hastigt men gjorde inte som han sade. Sarah började gå in på gången och musiken började spelas. Jag räknade till 10 och gick sedan efter. Alla blickar riktades mot mig, vissa drog efter andan, andra pustade bara ut.
Jag mötte Nialls blick och såg hur hans ögon tindrade. Hans leende växte sig stort, och han såg ut som världens lyckligaste. Jag kunde inte motstå att le tillbaka, så jag gjorde det. Jag höll honom med blicken hela vägen ner till altaret. Väl där nere så kramade jag om hans hand.
Harry kom upp bredvid oss hållandes med ringarna på en röd sammetskudde. Han såg ut som en liten skolpojke där han stod. Så sött. Prästen babblade upp nästan halva bibeln kändes det som och kom sedan till det viktigaste.
”Niall James Horan, tager du, Lexie Jennifer Stone, att äkta i nöd och lust?”, frågade Prästen. Alla slutade andas, tillochmed jag.
”Ja.”, sa Niall som om det vore det ord han övat på i hela sitt liv. Att säga ’Ja’ uppe vid altaret.
”Lexie Jennifer Stone, tager du, Niall James Horan, att äkta i nöd och lust?”, upprepade prästen snabbt.
”Ja.”, andades jag ut bakom min slöja med blicken rakt in i Nialls ögon. Prästen backade ett steg, som om vi vore giftiga.
”Du kan nu kyssa bruden.”, uppmanade han Niall. Niall drog undan slöjan från mitt ansikte försiktigt, kupade sina händer runt mina kinder och kysste mig sedan djupt och passionerat. Och mina vänner, jag kan säga att det var den bästa kyssen jag och Niall någonsin haft. Någonsin.
Naaawe! Lexie Horan :') They are married! Yipoooo! Nästa kapitel är dock det sista i YWAF :(
15 KOMMENTARER INNAN NÄSTA BABES, NI FICK DETTA INNAN 20, MEN NU ÄR DET 4 REAL! ~ Liv
CHAPTER 59.- MERRY CHRISTMAS.
Några månader senare.
Jag slog upp ögonen och min blick föll mot den söta irländska killen som låg bredvid mig. Det var äntligen julafton och Niall’s familj och min familj skulle fira den tillsammans. De hade ju såklart träffats, jag och Niall hade åkt till Irland flera gånger och hans familj hade kommit till London några gånger. Hans familj är verkligen underbara. Resten av killarna firade såklart jul med sina familjer och Sarah skulle komma senare, med hennes familj. Jag hade gett de andra killarna julklappar tidigare, då vi inte skulle ses på ett litet tag. Jag kollade ut genom fönstret och såg den vackra snön föll ner på marken. Niall började röra sig på platsen bredvid mig och plötsligt kände jag ett par mjuka läppar mot min kind. Jag fnittrade till och vände mig om, då jag hade legat med ryggen mot honom. Jag mötte hans blick och hans ögon glittrade till, jag pressade mina läppar mot hans i en mjuk kyss. Den växte mer och mer passionerad, tillslut lutade vi oss tillbaka för att andas.
”God jul älskling.” Sa han och jag log.
”God jul.” Han pressade sina läppar mot mina i en kyss, innan han lutade sig tillbaka och reste sig upp och gick fram till sin resväska, han drog på sig ett par mjukisbyxor och en röd ”free hugs” tröja. Jag gäspade högt sedan drog jag täcket över huvudet. Jag måste ha somnat för att jag vaknade av ett par läppar pressade mot mina. Jag slog långsamt upp ögonlocken och såg Niall stå där med en bricka. Det var hjärtformade pannkakor, jordgubbar, grädde och te. Ett stort leende spreds på mina läppar och jag satte mig halvt upp och Niall satte brickan på sidan av mig och han la sig bredvid mig på andra sidan. Vi båda började snabbt äta
-
Om bara en timme skulle alla komma, Nialls familj var på hotellet och Sarahs familj gjorde gud vet vad.
Jag stod framför spegeln och placerade några drag mascara på mina ögonfransar, jag la undan mascaran och fixade ögonskuggan. När jag var helt färdig, gick jag bak några steg och granskade mig i spegeln. Den röda klänningen satt perfekt på min ganska smala kropp, mitt hår hade jag lockat. Niall var inte här uppe, han hade bestämt sig för att hjälpa mamma med att förbereda allt, vilket mamma verkligen uppskattade. Jag slängde en sista blick i spegeln innan jag gick ut ur mitt rum och ner för trappan. Matlukten slog mig rakt i ansikte och det luktade ljuvligt. Jag gick in till köket där Niall stod med mamma och fixade maten. Jag lutade mig mot dörrkarmen och iakttog Niall, han måste ha märkt det för han vände sig om och kollade på mig. Han hade på sig ett par finbyxor, en skjorta och en kavaj. Han såg riktigt snygg ut. Han blick granskade mig och drog in ett andetag, han gick fram till mig och kysste mig mjukt på kinden.
”Du ser väldigt vacker ut, babe.” Mina kinder blossade upp i en ljusrosa nyans. Han skrattade till och kysste mina läppar mjukt, jag besvarade kyssen och log under den, vilket förstörde den en aning. Vi lutade oss tillbaka och precis då plingade det på dörren, både jag och Niall kollade på varandra och log. Han greppade tag om min hand och flätade samman våra fingrar. Vi gick tillsammans mot dörren och öppnade den. Där stod Maura, Bobby och Greg. Niall kastade sig i hans familjs famn och ett stort leende var placerat på allas läppar. Mamma kom ut i hallen och välkomnade de, Maura kramade lätt om mig. Vi två hade kommit väldigt bra överens med varandra.
-
Alla hade nu kommit och vi satt nu och åt maten, mamma och Niall hade verkligen lyckats med detta. Det vuxna satt och babblade på om något som jag inte direkt uppfattade. Sarah satt bredvid mig och hade blicken på julklapparna. Jag skrattade till vilket fick henne att kolla på mig.
”Nyfiken?” Skrattade jag fram och hon nickade med ett flin på läpparna. Jag himlade med ögonen och vände min blick mot Niall som satt på andra sidan av mig. Han mötte min blick och log ett mjukt leende, vilket fick mina ben att bli geléiga. När äntligen alla hade ätit upp satt vi kvar en liten stund och smälte ner maten, men det tog inte så långt tid då både jag, Sarah och Niall var ivriga att öppna julklapparna som småbarn. De vuxna och Greg skrattade åt oss. Men de gick med på det så vi satte oss i soffan, det fanns inte så mycket plats så jag satte mig i Nialls knä.
Mamma tog upp ett paket och läste på det.
”Detta är till Lexie från Niall.” Sa hon och jag tog emot det. Jag tog bort pappret som var ovanför och möttes av en ganska stor ask. Jag öppnade den och såg ett armband med ett ”N” på och ett hjärta med en klöver på. Jag vände mig om och log ett leende mot Niall och kysste honom mjukt på kinden. Han tog upp den och satte den runt min handled.
”Tack Nialler.”
-
Jag och Niall hade gått upp på mitt rum, Sarah hade somnat i soffan så hon var inte direkt mycket till sällskap.
”Lexie, jag har en till present till dig, en speciell.” Sa Niall och tog mina händer i sina. Hans ögon glittrade till och ett leende var placerat på hans läppar. Han tog upp en liten ask ur bakfickan och gick ner på knä.
”Lexie Jennifer Stone, vill du gifta dig med mig?” Han tog upp locket och jag möttes av en vacker ring. En hand föll mot min mun och jag var verkligen chockad.
”Jag- ja ja!” Han satte på ringen på mitt ringfinger och jag slängde mig runt hans hals. Små salta tårar rann ner för mina kinder, de var glädje tårar.
Jag var verkligen lycklig.
Ett lite långt kapitel iallafall.
Förlåt för den långa väntan, men ah.
Vad tycker ni? och de ska gifta sig! :3
20 kommentarer innan nästa, klarar ni det? KLART NI KAN! :)
~Alexandra.
CHAPTER 58. - KISS AND TELL?
Zayn och Sarah vägrade ens ge varandra en blick. Harry och Liam hade gått iväg för att prata, Niall och Louis hade åkt till Taco Bell för att köpa lunch, eller middag, jag höll inte ens koll på vad och när jag åt… En suck lämnade min mun. Nu var dem barnsliga.
“Kom igen nu, prata.”, begärde jag bittert. Båda två skakade på huvudet.
“Hon är inte värd det.”, muttrade Zayn. Jag nickade oförstående och kollade på Sarah.
“Du har dock ingen anledning till att inte prata med Zayn. Han har inte gjort något Sarah.”, medgav jag mjukt. Hon skakade på huvudet med en suck.
“Nej, men han hade inte behövt ta till med sånt våld mot Harry!” Zayn fnös till.
“Varför bryr du dig om den svikaren?”, röt han irriterat. Sarah skakade surt på huvudet och utbtytte en blick med mig.
“Kolla, det går inte ens att prata med ungen.”
“Unge?! Är jag en unge? Är det jag som har supt mig full och knullat med min pojkvän bästa kompis?”, morrade Zayn barskt. Sarah skakade på huvudet.
“Nej, men jag var full!”, försvarade Sarah sig med en uppgivenhet gömd i rösten. Zayn skakade på huvudet.
“Och? Nästa gång du är på fest och blir full då? Det är samma sak!”, tyckte han och kollade mot mig för att få mitt instämmande. Jag höll snabbt upp mina händer i luften.
“Blanda inte in mig.”, bad jag snabbt och reste mig upp för att gå ut i köket och at en flaska vatten ur kylskåpet. Dem där kanske skulle få sitta själva ett tag… trodde jag och bestämde mig därför för att gå ut på balkongen där Liam och Harry satt. Liam kollade upp på mig och reste sig upp för att ge över sin plats till mig.
“Prata med honom..”, bad han mjukt och gick sedan in till Sarah och Zayn. Jag drog ett djupt andetag och slog mig sedan ner vid Harry som satt ihopsjunken på sol stolen.
“Harry…”, mumlade jag mjukt. Han skakade på huvudet och ryckte åt sig sin arm jag hade gjort ansats till att ta tag i.
“Rör mig inte.”, bad han med tårarna rinnandes ner på handryggen. Jag suckade djupt.
“Harry, gör inte så här. Sarah och Zayn är ledsna, men…”
“Du förstår inte! Först vart jag kär i dig, men du hade bara ögon för Niall. Sarah var vacker, jag gillade henne. Men Zayn var allt för henne! Igår kändes speciellt Lexie!”, morrade han surt med ihop knipda ögon.
“Jag förstår visst…”, viskade jag såpass lågt för honom att inte höra.
“Kan du bara lämna mig ifred? Jag okar inte prata med någon…”, suckade Harry och drog undan tårarna.
“Okej…”, mumlade jag och gick ut till vardagsrummet med vattenflaskan i handen. Sarah och Zayn satt nästintill på varandra med tungarna i varandras munnar.
Jag himlade med ögonen. Det var bara för mycket. Jag skyndande mig ut på badrummet där jag bestämde mig för att stanna ett tag.
“Lexie?! Kan du komma ut?”, ropade Niall oroligt från utsidan av badrummet. Jag slog upp ögonen. Jag hade somnat på badrumsgolvet. Oj då… en gäsping lämnade min mun och jag reste mig upp för att öppna dörren åt honom. Han omfamnade mig snabbt när jag kom ut.
“Åh, jag trodde du hade tagit livet av dig eller något!”, oroade han sig snabbt. Jag skakade på huvudet.
“Jag somnade.”, förklarade jag kort. Niall nickade oförstående och kysste mig mjukt på läpparna.
“Maten är här.”, förklarade han milt. Jag nickade och gick med honom ut i vardagsrummet där alla satt samlade, tillochmed Harry och Zayn log mot varandra. Vad mycket man kan missa då… jag log stort och slog mig sedan ner mellan Liam och Niall, för att at åt mig av maten.
Nu var allt okej igen för en gångs skull.
Bajs kort, men jag har verkligen inte tid med mer! Pappa rådampar, måste dra! Ingen kommentars gräns nu, kommentera bara! Nästa kommer ikväll eller imorgon av Alexandra! Ciaooo! <3 ~ Liv
CHAPTER 57.- YOU ARE SO STUPID.
”Harry? Vad gör du här?” Frågade jag och tillslut slog det mig.
”Nej, ni gjorde det inte!” Skrek jag chockat och hoppade upp ur sängen. Han kliade sig i nacken, och Sarah höll på och bryta ihop.
”Hur tror ni att Zayn kommer reagera?!” Fortsatte jag och kollade menandes på dem.
”Du får inte berätta.” Viskade Sarah, jag skrattade humorlöst.
”Nej men du ska! Det kommer inte bli bättre om du håller det inne, hur i helvete kunde du vara så dum! Och skyll inte på alkoholen.” Jag var så arg och beskviken på henne, hur kunde hon göra något så dumt?!
”Båda två klär på, sedan åker vi till hotellet och ni berättar för Zayn.” Sa jag surt och de nickade. Få tårar hade lämnat Sarahs ögon, då hon hatade när folk skrek på henne, men just nu.. så brydde jag mig inte. Hon kommer såra en av dem mest snällaste killarna, och med hans bästa vän! De lämnade rummet. Solen hade börjat skina och lyste upp lite av rummet. Jag gick fram till fönstret och öppnade det, det blåste lite smått men annars var det ganska varmt. Så jag gick fram till min garderob och drog på mig en outfit och borstade mitt hår, plus sminkade mig. Jag stängde mitt fönster innan jag gick ner för trappan. Där Sarah och Harry stod påklädda, jag tog min väska och bilnycklarna till min Range Rover. Jag drog på mig mina svarta ballerinaskor med en svart ros på. Jag gav de menandes blickar och de nickade så vi gick ut till bilen. Jag förarsidan, Harry på passagerarsidan och Sarah där bak. Jag startade motorn och började sedan åka mot hotellet.
-
Vi stod nu utanför deras rum. Sarah bet på sina naglar och var nervös. Harry var dock bara lite nervös på hur Zayn skulle reagera. Det sa han när vi satt i bilen. Harry öppnade dörren och gick in med oss i släptåg. Niall kom fram och pressade sina läppar mot mina, jag besvarade kyssen och vi avslutade den sedan.
”Du ser fantastisk ut, som vanligt.” Sa han och jag fnittrade till som en liten flicka. Zayn gick fram och drog in Sarah i en kram, hon såg lite obekväm ut.
”Zayn, kan jag prata lite med dig?” Frågade hon och log ett litet leende, han nickade och kollade oroligt på henne. Hon drog med honom till hans rum. Harry slängde sig ner på soffan och kollade på den avslagna tv:n.
”Hey Harry, vart var du inatt?” Frågade Louis. Harry skulle precis svara något när dörren flög upp till Zayns rum och Zayn gick snabbt fram till Harry.
”Varför gjorde du det?!” Skrek han rakt i ansikte på Hazza, Zayn hade ryckt upp honom ur soffan.
”Zayn!” Skrek Sarah nervöst som nu hade kommit ut ur rummet. Man såg hur arg Zayn var, det nästan kokade om honom. Han greppade tag om Hazzas tröja och skulle precis slå till honom, men han behärskade sig och släppte taget för att sedan storma ut ur hotellrummet. Jag kollade på Sarah och skakade på huvudet, sedan kysste jag Niall mjukt på kinden innan jag sprang efter Zayn. Fans var ju utanför hotellet så han hade nog tagit bakvägen. Jag sprang där och kollade, men jag hittade inte honom. Tillslut fick jag syn på en kille som satt på gräsmattan flera meter bort. Jag gick lite närmre och då såg jag att det var Zayn. Jag sprang den sista biten och satte mig ner bredvid honom. Han kollade rakt ut i tomma intet och säkert tänkte.
”Jag trodde jag kunde lita på henne.” Viskade han tyst, men jag hörde.
”Jag vet Zayn, men hon var full. Jag vet att det är en dålig bortförklaring. Men jag vet att hon älskar di-” Zayn avbröt mig fort.
”Hur vet du det?! Du har varit borta i flera dagar, du lämnade oss också! Så hur ska du veta?” Jag ryggade tillbaka och en tår rann ner för min kind.
”Jag vet att jag gjorde fel, okej?! Du förstår inte hur ont det gjorde att lämna alla!” Han drog in mig i en kram och jag besvarade den.
”Förlåt, jag skulle inte ha skrikit på dig.” Jag nickade långsamt och vi hörde en harkling. Där stod Sarah. Vi lutade oss tillbaka och jag reste mig upp, log ett litet leende mot Zayn, utan att ge Sarah någon blick gick jag tillbaka in till hotellet. Jag knackade på och Niall öppnade, jag gick in i hans omfamning och han stängde dörren. Vi satte oss i soffan och mina tankar for mot Zayn och Sarah, hur gick det egentligen?
Vart inte direkt nöjd med kapitlet, men whatever.
15+ kommentarer innan nästa, det klarar ni! :)
~Alexandra.
GILLA OSS PÅ FB,
(Tryck på bilden för att komma dit)
CHAPTER 56 - DINNER CAOS
Mamma och pappa hade glatt mottagit mig hemma i London. Mer än glatt, överlyckligt rättare sagt.
”Lexie! Åh! Gör aldrig sådär igen!”, hade dem tjutit mot mig. Niall och killarna, samt Sarah, hade skrattat, men jag hade blivit glad. Inte generad. Mina föräldrar var glada över att ha mig tillbaka, då det hade verkat som att dem hade velat få bort mig i somras. Dem hade bestämt sig för att bjuda mig på middag… mig och Niall… Jag drog med kammen igenom mitt hår och mötte Niall’s blick i spegeln.
”Vad?”, skrattade jag frågandes. Han fuktade sina läppar innan han reste sig och gick fram till mig.
”Du är så vacker…”, mumlade han med blicken djupt in i min, ”Jag hade saknat dig.”
”Jag har saknat dig också.”, försäkrade jag honom och pressade mina läppar mot hans i en känslofyll, mjuk kyss. Hans läppar masserade mina mjukt medan hans händer masserade min rumpa. Jag drog med händerna genom hans blonda hår och kyssen blev allt mer vildare då någon harklade sig i dörröppningen. Vi avbröt kyssen för att kolla ditåt. Harry…
”Förlåt, men, Sarah är här Lexie.”, förklarade han snabbt. Killarna, förutom Niall, och Sarah skulle få vara hemma hos oss medan vi var på middag. Varför visste jag inte…
”Tack.”, suckade jag. Niall bet sig löst i underläppen och släppte sedan taget om min kropp för att låta mig slinka ner till Sarah i gästrummet. ”Hej.”
”Hej Lex! Kolla vad jag tog med mig till dig!”, tjoade hon och höll upp en klänning. Jag granskade tyget som magiskt hängde framför mig. Den var vacker… Den hade en vit överdel, och en svart underdel. Dem satt perfekt ihop.
”Tack Sarah! Åh..”, flämtade jag och kramade om hennes varma kropp. Zayn kom in från badrummet till gästrummet med en huvudskakning.
”Rör inte min tjej.”, varnade han och pressade sina läppar mot Sarah’s. Hon såg så lycklig ut… en suck lämnade min mun. En lycklig.
”Kom igen nu Cinderella, vi ska fixa dig vacker.”, tyckte Sarah med ett stort leende. Jag gick in med klänningen på badrummet för att dra på den. Det här skulle nog bli bra…
Mamma och pappa log stort mot oss när vi gick in på resturangen. Niall kramade nervöst om min hand, men jag kramade stöttandes tillbaka vilket han nappade på.
”Hej! Vad vackra ni är.”, gladde sig mamma. Jag log mjukt till svar.
”Tack, ni med…”, mumlade jag och slog mig ner med Niall vid min sida. Han släppte inte taget om min svettiga hand över huvudtaget.
”Så… Niall? Ni ska åka på Tour snart va?”, undrade pappa när vi hade beställt våran mat. Jag tog en nervös klunk av min Cola.
”Ja, vi åker nästa vecka.”, upplyste han oss. Jag stelnade till. Så snart? Ja, skolan började ju snart, så det var nog dags… deras semester var förmodligen slut.
”Trevligt. Hur blir det med er då?”, fortsatte pappa. Jag blev nästan förbannad på honom.
”Vi kommer fortsätta vara ihop.”, försäkrade jag honom med en stel blick.
”Jaja, det klart. Men det kommer vara svårt kids.”, lovade han oss och skrattade lätt.
”Vad menas med det?”, röt jag irriterat. Niall lutade sig mot mitt öra.
”Lugna ner dig Lexie.”, tyckte han milt. Jag skakade på huvudet och väntade på pappas svar.
”Ja, jag har väll hört om långdistans förhållanden.”, grumlade pappa med ett höjt ögonbryn. ”Det är ofta folk gör filmer om dem, och tja, man hör folk gnälla.”
”Jag och Niall kommer klara oss bra.”, väste jag sammanbitet. Pappa höll besegrat upp handflatorna i luften.
”Jag har inte sagt annat lilla gumman.”, rättade han mig leendes. Mamma hummade.
”När kommer maten egentligen?”, frågade hon och smuttade på sitt vin. Jag suckade.
”Ni valde restaurang, då får ni väll stå ut med väntan.”, snäste jag surt.
”Vad har tagit åt dig?”, utbrast Niall vid sidan till mig. Jag vände blicken mot honom.
”Vad menar du?”
”Du är uppkäftig, oförskämd och väldigt sur. Vad är det med dig Lexie?”, suckade han besviket. Mamma och pappa kollade med stora ögon på mig, frågandes samma sak.
”Jag… jag vet inte.”, ursäktade jag mig genant. Maten kom in precis då, lägligt.
”Vi pratar mer sedan…”, tyckte Niall mjukt. Jag nickade och vände min koncentration mot maten. Vad hade tagit åt mig egentligen?
Regnet droppade mot fönsterrutan när jag vaknade dagen därpå. Niall låg inte längre vid min sida, han måste ha försvunnit i natt, eller när jag hade somnat. Jag sträckte trött på mig i sängen och lät en gäspning lämna min mun. Allt hade blivit bra till slut igår i alla fall, vilket var skönt. Jag hatade att vara ovän med Niall. Eller mamma och pappa. Med slöa steg reste jag mig upp ur sängen och drog upp håret i en hästsvans. Min pyjamas hängde slappt på min tunga kropp. Ingen var hemma därav tystnaden i hela huset.
Sarah låg och sov i gästrummet, så jag smög försiktigt förbi in i köket. Jag hällde upp mjölk och flingor i en skål som jag åt upp ståendes med blicken på regnet. Ingen var hemma i huset framför oss. Dem hade åkt till Mallorca när vi hade kommit hem från middagen igår. Klockan var ändå rätt mycket. 11.34. När jag hade ätit upp allt tog jag en flaska vatten innan jag försvann upp på mitt varma rum igen med min laptop i knäet. Jag klickade igång ett avsnitt av Gossip Girl, men hann inte se länge innan Sarah kom in i rummet.
”God morgon.”, gäspade hon med utsträckta armar. Jag slog ner locket till datorn.
”God morgon. Ta lite frukost om du vill.”, tyckte jag och tog en klunk av vattnet.
”Ja, snart.”, mumlade hon sömndrucket med blicken på vattenflaskan. Hon var säkert torr i munnen, så jag slängde över vattenflaskan till henne att dricka upp.
”Tack.”, mimade hon innan hon började dricka av vattnet. Jag gnuggade mig hårt i ögonen.
”Vart var du igår egentligen? Du var inte hemma när vi kom hem…”, antydde jag.
”Nej, jag vet inte… jag har en sån jävla bakfylla asså… vi stack på fest och så…”, började hon men avbröts av att någon ställde sig i dörröppningen. Fuck no.
Vad tror ni Sarah har gjort nu då? Vem står i dörröppningen? ;) Ni kan detta, så 10 kommentarer innan nästa! Det klarar ni va?! :D ~ Liv
CHAPTER 55-. BE ALRIGHT.
Italiens strålar slog mot min bara hud. Det var varmt här, definitiv en skillnad från London. Jag började gå omkring på flygplatsen, förvirrad, då ett par fans kom upp mot mig.
”Niall Horan! Vi älskar dig!”, tjoade dem med Italiensk brytning. Jag log stort.
”Hej tjejer! Skulle ni kunna hjälpa mig med en sak?”, bad jag så lent jag kunde. Alla tre nickade hastigt med stora ögon mot mig. ”Jo, jag skulle behöva komma till slottet. Vet ni var det ligger?”
”Ja, vi kan ta dig dit.”, tjöt den ena och började dra i min arm. Dem andra två förde oss ut ur flygplatsen, och in i en taxi.
”Tack tjejer.”, log jag och lutade mig tillbaka i sätet.
Resan till palatset var inte lång, men när vi väll kom dit blev jag chockad. Det var folktomt, och hördes skrik innefrån murarna. Fan. Lexie är i fara! Jag visste det! Fuck. Jag började genast småjogga fram till porten där jag möttes av en vettskrämd vakt.
”Hjälp mig! Snälla, släpp in mig.”, skriade jag med uppspärrade ögon. Vakten kunde inte annat än att låsa upp grinden åt mig, och släppa in mig. Jag skyndade mig in i slottet, försökte undvika dem i svarta kläder, vilket vakten vid porten hade varnat mig för. Mina steg var långsamma, men jag skyndade mig upp för trappan och in i ett rum. Doften av Lexie slog mig kraftigt, och jag snodde runt. Jag måste stå i hennes rum. Ja, där var ett foto på oss två. Mitt hjärta började dunka hårdare, men jag hade inte tid med att kolla på foton nu, Lexie var i fara!
Med skyndade steg fortsatte jag stratsera omkring i korridorerna, tills jag hörde en röst mumla något i en annan rum. Jag kikade in mellan dörrspringan och såg Lexie, och förmodligen hennes föräldrar, sitta på golvet, bundna. En mörkhårig man, med mustasch stod framför dem med en pistol i handen.
”Jag varnade er i början, ni skulle ge mig tronen. Ni har inte gett mig något val än att få er dödade. Det är helt enkelt erat fel…”, mumlade han bittert medan han smekte Lexie’s kind. Hon drog sidan åt huvudet, och fick en smäll på kinden istället som ekade i hela rummet. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skrika. Jag var tvungen att göra något.
”Så, vem vill gå först då? Ole, dole, doff…”, viskade han med pistolen riktad mot Lexie som knep ihop ögonen i skräck. Jag greppade tag om en vas som stod nära mig innan jag rusade in i rummet och slog den i hans huvud. Han föll genast ned medvetslös på golvet med blodet rinnandes genom sitt tjocka hår. Jag släppte Lexie fri först, för att kunna röra i henne. Ta på henne, kyssa på henne.
”Niall…”, snyftade hon mot min axel. Jag nickade och drog med handen upp och ner över hennes rygg.
”Allt kommer bli okej nu Lexie, du är säker. Allt är bra.”, mumlade jag mot hennes hår innan jag släppte taget för att rädda hennes föräldrar. Innan jag visste ordet av det så slogs dörren upp.
”Niall!”, skrek Lexie, det small till och allt blev svart för mig.
Antonio hade intagit sin rätta plats i fängelset. Hans vakter därmed. Om 2 dagar skulle han bli hängd, jag visste inte ens att man fortfarande hade det döds straffet här i Italien. Jag bet nervöst på mina fingernaglar där jag låg i min säng. Mor, eller Drottningen, hade förbjudit mig till att åka och besöka Niall. Det skulle göra mig deprimerad. Men det här var inte bättre.
Frustrerat reste jag mig upp för att lunka iväg till badrummet och kliva in i duschen efter att ha dragit av mig min sov outfit. Jag tvålade in mig, rakade benen, schamponerade- och balsamerade håret innan jag vred av vattnet och lindade en handduk runt kroppen. Håret blåste jag torrt med en hårtork, som alltid. Carrie och Samantha stod väntandes i rummet när jag kom in där igen, dem skrämde slaget ur mig.
”Herregud! Åh! Gör aldrig sådär igen!”, tjöt jag med en hand på bröstet.
”Förlåt Ers. Höghet.”
”Säg inte så. Så fort Niall är frisk så åker vi hem, till London. Jag orkar inte med allt det här dramat.”, erkände jag och bet mig löst i underläppen. Carrie hummade till.
”Du kanske vill ha kläder på dig innan du pratar?”, föreslog hon med ett stelt leende. Jag kollade ner på min handduk och nickade.arrie och Samantha
”Det har du nog rätt i.”, tyckte jag och gick in i min WIC där jag drog åt mig en vacker klänning, samt ett par ballerina tofflor och ett set underkläder från VS. Jag klädde mig i garderoben och drog upp håret i en boll på huvudet.
Samantha och Carrie sminkade mig i en neutral sminkning när jag kom ut innan vi vandrade ner tillsammans till mor och far.
”Hej Lexie. Vi väntade på dig. Ät din frukost.”, beordrade mamma mig med en nick mot tallriken med choklad pannkakor. Jag kunde inte neka, så jag slog mig ner och började äta av dem alldeles ljuvliga pannkakorna. ”Du hjälpte oss med Antonio, det var det vi ville av dig. Och du vill åka hem nu, vilket vi ska respektera…”
”Ja.”, hummade jag med munnen full av pannkakor och mjölk. Pappa log mjukt mot mig.
”Men du ska alltid veta att du kan komma hit när du vill.”, försäkrade han mig.
”Alltid. Med Niall, eller din mamma och pappa, eller Sarah som du pratade om.”, inflikade mamma. Jag reste mig upp och drog in dem båda i en lång omfamning.
”Jag älskar er. Ni är mina föräldrar, men det är Maria och Kevin också. Men ni ska veta, att jag alltid kommer finnas här för er också om ni behöver mig.”, lovade jag dem. Mor log mjukt mot mig.
”Vi ville berätta det för att Niall har vaknat. Han mår bra, och är redo att åka hem.”
När vi åkte upp till Niall’s sjukhus rum så stod han redan där och väntade. Jag småjoggade in i hans omfamning och pressade mina läppar mot hans. Hela världen stannade upp, det var bara jag och Niall för tillfället. Carrie och Samantha ”Awe:ade” i bakgrunden, vilket gjorde så att jag låg mot Niall’s läppar. Han la en hand på min korsrygg innan han avbröt kyssen.
”Jag har saknat dig Lexie.”, viskade han mot mina läppar. Jag nickade.
”Jag har saknat dig också Niall. Du förstår inte hur tufft det var att lämna dig, Sarah och killarna…”, fick jag ångerfullt ur mig. Han nickade med ett leende.
”Men det tror jag du kan berätta.”, föreslog han med en nick mot dörröppningen. Jag vred huvudet mot dörren där killarna stod, och Sarah, med bländande leenden.
”Hej Lexie.”, tjoade alla glatt. Jag sprang in i deras omfamningar. Där kändes allt okej igen.
Awe! :D Allt blev ju OK ändå! :D Förlåt för att detta kom upp så grymt sent! D: Kommentera anyway!
5+ kommentarer innan nästa kommer ut! :D <3 ~ Liv
LIVE WHILE WE'RE YOUNG.
DAMN, DEN ÄR PERFEKT!
LÄNKBYTE + UPPDATE!
CHAPTER 54.- I GOTTA FIND HER.
”Antonio..” Viskade hon och drog bort mig från fönstret.
”Lova att du stannar här!” Sa hon seriöst. Jag nickade och fattade ingenting. Hon sprang genast ut ur rummet och jag hörde henne ropa något. Var det verkligen Antonio? Nej, hon kanske inbillar sig kanske? Dock vet jag inte hur han ser ut.. Jag tänkte precis gå fram till fönstret när en andfådd gammalman sprang fram till mig, det var inte dock samma man som stod utanför.
”Prinsessan Leyla, jag ska rädda er! Kom!” Sa han hest och drog med mig ut ur rummet. Så det var verkligen Antonio ändå? Det var mycket saker som jag grubblade på, men en sak som verkligen var värst var. Hur kommer detta sluta? Kommer jag dö? Kommer Italien bli bombat av honom?
Det var verkligen sant! Hon hette Leyla och var prinsessa över Italien. Jag kollade tomt ner på mobilskärmen framför mig.
”Niall? Hur är det?” Frågade Liam och kollade på mig, jag såg det såklart i ögonvrån. Jag slet blicken från mobilen och mötte Liam’s ögon.
”Lexie..” Mumlade jag och såg att Harry snabbt kollade upp, vilket fick mig irriterad. Jag hade fortfarande inte smällt att han är kär i min tjej, eller hon gjorde nog slut, jag är förvirrad.
”Vad är det med Lexie?” Frågade Sarah och bet sin nagel. Jag tog en hackigt andetag innan jag svarade.
”Hon är en prinsessa i Italien..” Allas blickar mötte min och dem suckade.
”Seriöst Niall..” Mumlade Harry och kliade sig i nacken.
”Det är fan sant! Kolla på sidan!” Sa jag irriterat och slängde mobilen till hans knä. Han tog upp den och kollade. Han mumlade ett ”oj”. Jag himlade med ögonen, yes.. jag är sur och irriterad. Varför måste Harry vara kär i min tjej och inte någon annan? Jag skakade av mig tankarna.
”Jag tänker åka till Italien.” Sa jag rätt ut.
”Niall, det är kanske inte direkt är ett bra val, hon är-.” Jag avbröt Liam snabbt.
”Om Danielle hade lämnat dig utan och berättat varför, du hade gått och undrat om det var ditt fel att hon åkte? Du har mått skit i flera dagar, och sedan får du besked om vart hon är. Skulle du ha struntat i det?” Sa jag och kollade menandes på honom. Han skakade på huvudet och kollade ner på sina fingrar. Jag suckade och kollade ut.
”När tänkte du åka?” Frågade nu Louis som inte direkt hade sagt något, vilket var konstigt då han alltid brukar vara den som pratar. Det måste ha hänt något.. Men vad?
”Jag vet inte, jag måste kolla flygen.” Sa jag och lutade mig tillbaka och kollade ut genom bilfönstret. Snart var vi vid hotellet, och då skulle jag kollade flyg direkt.
Jag måste träffa Lexie, och det fort som möjligt.
Ojoj, här händer det saker! Vad kommer hända med Lexie?
och Niall, kommer han åka till Italien? ;oo
Kommentera för mera, minst 6+ kommentarer.
~Alexandra. <3
CHAPTER 53.- SHOCKING NEWS.
Jag förstod ingenting om vad hon pratade om, hur kan det vara farligt? Antonio satt väl i fängelse?
”Vad menar du?” Frågade jag och pillade på shortskanten.
”Det är farligt, allt kan hända. Lexie, du är en prinsessa.. du kan inte tro att du kommer få ett dramafritt liv. Du kommer få massor av folk efter dig, och dem kommer skada dig. Jag vill att du kommer hem! Niall är orolig han med, ska du verkligen lämna oss alla och börja ett nytt liv?” Jag hörde sorgen i hennes röst, några få tårar lämnade mina ögon. Hon hade rätt, jag har inte tänkt alls, jag har inte tänkt på dem jag älskar. Jag bara lämnade dem, och hur kan jag ens tro att JAG kan vara en prinsessa? Jag vill också hem, tro mig.. men jag gör detta för Italien. Mina tankar var olika och bara virvlade runt i skallen på mig.
”Du har rätt, du är fortfarande min mamma och jag skulle inte ha lämnat er. Ni betyder så mycket för mig med, och jag tänkte inte alls när jag lämnade er. Jag levde i en fantasi värld, och jag fastnade i den. Men nu är jag tillbaka till verkligheten, och ser på allt. Det är inte klokt hur jag har tänkt såhär. Jag menar.. att vara så dum och tro att jag kan leva i detta liv.. det känns inte rätt.” Sa jag och reste mig upp, jag gick fram till sängen och satte mig ner på sängen. Jag lutade mig bakåt så jag låg ner.
”Hjärtat, det har såklart saker om din framtid också. Vad hände med den? Du är så underbar så du bara ger upp allt, men du måste tänka på dig själv också. Vi alla här saknar dig och vill att du kommer hem.” Jag hörde några knackningar på dörren.
”Jag ringer dig sen, okej? Kram.” Jag la på utan ett svar och la ner mobilen i fickan.
”Kom in.” Sa jag och satte mig upp i sängen, mamma kom in och log ett mjukt leende.
”Jo Leyla, dina pigor berättade en sak..” Sa hon och satte sig ner bredvid mig. Jag nickade och bad henne fortsätta.
”Jag vet att du kanske inte gillar denna iden, men vi behöver verkligen din hjälp. Antonio kommer komma hit och förstöra allt, han får inte komma åt tronen, och med din hjälp kommer han inte det..” Hon tog en paus och hennes blick föll mot golvet. Hon skulle precis säga något när vi hörde skrik utanför, vi reste oss upp och sprang mot fönstret.
”Det kan inte vara sant..” Mumlade mamma och la en hand om munnen, chockat.
Nu var vi tillbaka i London igen, jag tänkte ta kontakt med Maria igen, jag tänkte inte ge upp om Lexie. Jag drog upp min mobil och slog Marias nummer. Hon svarade efter någon sekund.
”Maria Stone.” Sa hon kort.
”Hej Maria, det är Niall.” Jag kollade ut genom fönstret, vi satt nu i en bil och på väg till hotellet.
”Åh, hej Niall..” Hon lät inte direkt glad, men vem klandrar henne? Hennes dotter är borta och hon gillar inte mig direkt. Varför vet jag inte..
”Kan du snälla, berätta för mig vart Lexie är?” Frågade jag och bet mig på nageln. Hon harklade sig.
”Niall hör på.. Lexie är i Italien och hon är.. um. En prinsessa.” Sa hon och jag chockades av hennes ord, men sedan skrattade jag till. Yeah right, och jag är bamse?
”Du skojar.” Mumlade jag irriterat.
”Det är sant Niall, du kan kolla på Italiens hemsida, det står där!” Med dem orden la hon på. Jag suckade och gick in på Italiens hemsida och kollade runt, tillslut såg jag det.. det kan inte vara sant.
Ett efterlängtat kapitel, hoppas jag iallafall, haha. <3
Kommentera för mera, om jag får 5-6 kommentarer skriver jag mer. :)
~Alexandra. <3
HAPPY BIRTHDAY NIALLER!
CHAPTER 52-. DANGEROUS
”Niall… kom igen nu, vi har gjort våfflor.”, mumlade Harry vid sidan av mig. Jag grymtade till.
”Varför är vi ens kvar här? Lexie är inte här, och det är hennes hus.”, antydde jag.
”Hennes föräldrar låter oss stanna ett tag till…”, suckade han trött.
"Förlåt...", viskade jag och tårarna började rinna ner för kinderna på mig. Harry la en hand på min axel.
"Det är Okej...", lovade han mig mjukt. Jag nickade.
”Okej. Jag kommer snart.”, sa jag bittert mot kudden. Harry reste sig upp och lämnade rummet. En kvävd suck lämnade min mun.
Hon var borta… hon hade lämnat mig ensam… utan en förklaring… det var därför jag inte skulle ha en tjej. Fan! Varför föll jag för Lexie?! Jag hatar det här… Snabbt drog jag fram min mobil för att skriva ett sms.
”Snälla, berätta vart du åkte… Lexie, jag saknar dig. Det här dödar mig. Du är den första tjej jag älskade, seriöst. Ingen har någonsin behandlat mig som du har. Berätta var du är så att jag kan komma, hålla dig i min omfamning, kyssa dina mjuka läppar… XX Niall.”
Men jag skickade det inte. Jag raderade det.
”Niall! Kommer du eller?”, ropade Zayn från foten av trappan. Jag reste mig upp ur sängen och gick ner till dem andra i köket.
”Jordgubbar eller Sirap?”, frågade Sarah mjukt med ett lätt leende mot mig. Jag grimaserade med en axelryckning.
”Både och…”, muttrade jag äcklat och kollade ut över havet. Någonstans, där vi Horisonten, befann Lexie sig. Jag skulle hitta henne…
”Hallå det är Mrs. Stone?”, svarade Lexie’s mamma i telefonen. Jag hatade att behöva ringa henne, men jag var tvungen.
”Hej Maria, det är Niall.”, viskade jag nervöst i luren. Hon hummade lätt till i andra änden.
”Vad vill du Niall? Varför har inte Lexie hört av sig? Jag har ringt minst 100 gånger!”
”Tja, Lexie är inte här. Hon stack bara en dag…”, förklarade jag mig, beredd på att få skäll.
”Vad menar du med stack?! Hon kan inte bara ha--… Åh… jag vet var hon åkte.”, sa Maria snabbt i andra änden, och jag hörde hur hon reste sig upp och började rota i någon låda.
”Vadå? Vart är hon?”, frågade jag uppspelt. Maria drog ett nervöst andetag.
”Niall, jag ringer dig sedan. Okej?”, lovade hon mig.
”Jaja…”, fnös jag och lade sedan på. Mitt hjärta blev återigen kall. Jag hade fått en gnutta hopp, men nu var allt borta. Helvete…
Solen sken rakt i ansiktet på mig när jag vaknade. Carrie och Samantha stod stelt vid sidan av min säng, det var nästan läskigt.
”God morgon!”, hälsade jag glatt. Dem rörde inte ens en min… jag suckade djupt.
”Om ni inte svarar mig, eller slutar se ut så där, och om ni inte slutar niga jämt så kommer jag få er avskedade!”, röt jag ilsket. Båda två sken upp i två mjuka leenden.
”God morgon Leyla.”, svarade dem lättat. Jag log humoristiskt åt dem.
”Ni har väll aldrig fått le riktigt va?”, flinade jag medan jag reste mig upp ur sängen.
”Nej, aldrig. Din mor har bett oss… eller, det är inte våran plikt.”, erkände Carrie.
”Ja, vi får ingen lön om vi ler.”, inflikade Samantha snabbt. Skuldkänslor tyngde ner mig.
”Det är slut med det nu, okej?”, lovade jag dem lent. Båda två nickade tacksamt.
”Vill ni ta en dusch, eller ett bad? Ska vi ta fram några kläder åt dig?”, frågade dem i mun på varandra.
”Jag tar gärna en dusch, och ja, det kan ni gärna göra!”, svarade jag leendes. Dem var nära på att niga innan dem försvann, men jag stoppade dem. ”Uh-uh.”
”Förlåt.”, ursäktade dem sen och gick sedan in i rummet som var min garderob. Ja, ett rum. Inte en Walk-In Closet, utan ett helt rum. Det var sjukt. Jag gick in i badrummet och gled varsamt ur mina kläder för att sedan hoppa in i duschen.
Carrie och Samantha hade tagit fram en olivgrön, nästan genomskinlig blus med krage med nitar på och ett par ljusblåa shorts.
”Ska vi sminka dig?”, undrade Samantha sockersött när jag var påklädd, osminkad och med håret drypande vått. Tacksamt nickade jag.
”Gärna!”, det var kul att ha några som njöt över det dem gjorde, pågrund av mig. Carrie drog fram hårfönen medan Samantha började sminka mig. Hade man inte sylister för sånt här? Jag ryckte på axlarna åt mig själv.
Stylister, kändisskap, paparazzi’s… Niall… jag bet mig löst i underläppen vilket gjorde Samantha smått irriterad, även om hon inte visade det, för att hon höll på med att placera ljusrosa läppstift på mina läppar. Carrie hade återgått till att platta mitt hår, försiktigt för att inte bränna mig eller sig själv.
”Vad tänker du på Prinsessan?”, frågade Samantha efter en stunds tystnad. Hon finslipade det sista med sminket. Prinsessan… det förvånade mig. Jag var inte redo att bli kallad det ännu… Jag hade rymt mina egna föräldrar. Dem hade ingen susning om att jag bara hade gått till en annan familj. Mina föräldrar här hade kanske pengar, och kärlek, men dem hade inte tagit hand om mig. Även om dem hade en ursäkt. Jag hade levt hos Maria och Kevin. Mamma och pappa. Mor och far.
”Leyla? Prinsessan?”, pep Samantha oroligt. Jag mötte hennes klarblåa ögon och la en hand på hennes röda, lockiga hår.
”Jag tänker på mitt liv. Jag vet inte om jag är här för att stanna..”, andades jag ut. Hennes leende suddades ut och hennes ansikte blev genast bekymrat och ledset.
”Jaha…”, flämtade Samantha besviket och utbytte en kall blick med Carrie.
”Jag är ledsen…”, började jag, men dem reste sig snabbt upp och gick sin väg. Fick man göra så mot prinsessor egentligen?
Jag reste mig upp, påbörjade ett försök till att gå ner till mamma och pappa, men min mobil började ringa. Med en suck svarade jag, utan att slänga en blick på vem som hade ringt.
”Ja?”, fräste jag irriterat i luren och stoppade in en karamell i munnen från karamell skålen.
”Lexie, varför åkte du till Italien? Det är farligt!”, tjöt en röst i andra änden. Jag stelnade till. Det var min mamma.
OJOJOJOJOJ! Vad kommer hända i Italien tror ni? Kommer det bli "Nexie" igen mån tro? :) Kommentera! ~ Liv
CHAPTER 51.- ITALY.
Efter allt kramandes hade vi gått runt i trädgården, den var enorm och vacker. Rosenbuskar här och där, rosorna var väldigt färgglada. Dem påminde mig om Niall och våran första dejt. Lex sluta, eller ska jag säga Leyla nu? Allt var så förvirrande just nu. Jag skakade av mig tankarna och kollade runt. En liten fontän stod på gräsmattan och det var två bänkar på varsin sida. Hela platsen var så vacker, jag visste verkligen inte att Italien var såhär vackert.
”Leyla, vill du se slottet och ditt rum?” Mammas mjuka stämma vaknade upp mig ur mina tankar. Jag nickade och log.
”Gärna.” Sa jag sedan, hon nickade hon med och samma gjorde pappa. Båda tog min hand och tog med mig till slottsdörrarna. Dörrvakterna öppnade dörrarna åt oss, och jag möttes av en stor hall, med kristallkronor, glasgolv, väggarna var beiga och allt var så nice! Undra hur hela slottet kommer se ut om hallen ser fantastisk ut.
”Gud, så vackert.” Andades jag ut och mamma nickade.
”Visst är det? Den där kristallkronan har gått i arv.” Sa hon och kollade upp på den, jag gjorde samma sak och bara beundrade den.
”Det har säkert varit en lång resa? Vill du se ditt rum och sova? Klockan är dock mycket också.” Sa pappa och log mjukt mot mig. Jag nickade och vi började gå någonstans, säkert mot mitt rum. Vi gick förbi ett stort kök, wow.. Dem fortsatte gå och tillslut kom vi fram till en dubbeldörr, mindre än slottsdörrarna såklart. Det stod dörrvakter där också, och två pigor. Tydligen visste dem att jag skulle komma. Men vem visste inte? Dem öppnade dörren och jag trodde jag skulle svimma. Mitt dröm rum stod framför mig. Det var ljuslila väggar, en stor plastma-tv och en ljusrosa fåtölj. Sängen var snyggt bäddad och det var ett lila siden överkast på ett skönt täcke, eller jag hoppas det är skönt.
”Vill du sova nu?” Frågade mamma och log ett mamma leende mot mig, jag nickade och en gäsp flög ut ur min mun. Pigorna sprang in genom en dörr och jag såg in, där var en stor Walk In Closet, wow. Dem kom ut och la ett siden nattlinne på sängen och ett par tofflor prydligt på golvet.
”Det där är dina betjänter, Carrie och Samantha.” Sa pappa och kollade på dem två pigorna. Jag nickade. Jag hade egna betjänter, wow! Jag tackade och dem neg.
”God natt, hjärtat.” Sa mamma och kysste mig mjukt på hjässan, pappa gjorde samma sak och sedan lämnade dem rummet, samma gjorde mina betjänter och jag var ensam. Dem hade stängt dörren så jag drog av mig kläderna och drog på mig nattlinnet, jag har aldrig i hela mitt liv ägt ett siden nattlinne. Men dem var faktiskt bekväma. Jag gick runt och öppnade en dörr, där var ett stort badrum, dubbel wow igen! Jag hade min tandborste i handen och gick in för att borsta tänderna, när jag hade gjort det satte jag upp håret i en slarvig bulle.
Jag gäspade stort och tvättade mitt ansikte. Jag torkade det med en handduk och gick ut ur toaletten, in till mitt rum. Jag gick fram till sängen och la mig ner. Till och med sängen var perfekt! Jag tog min mobil och skrev ett meddelande till Niall.
”Du förstår inte hur mycket jag saknar dig, förlåt.. xx Lex.”
Skickat. Jag la mobilen på nattduksbordet och blundade, efter ett tag så somnade jag..
Jag försökte sova, men det gick inte, jag tänkte bara på Lexie. Jag saknade henne mer än något annat och det menar jag verkligen. Just nu tänker jag på vart hon kan vara.. Jag vände mig om i sängen, vi var fortfarande kvar här i Hawaii, men imorgon åker vi tillbaka till London och fortsätta med arbete, vi skulle ha en konsert där också. Min mobil plingade till vilket fick mig att rycka till, då jag var helt inne i mina tankar. Jag drog upp mobilen och kollade, ett nytt sms. Från Lexie.
”Du förstår inte hur mycket jag saknar dig, förlåt.. xx Lex.”
Jag läste det om och om igen, jag hörde till och med hennes röst säga det. Jag la ner mobilen igen och fortsatte bara tänka på henne. Tillslut somnade jag.
Väldigt kort, i know! Men ah, ett kapitel iaf.
Klockan är ganska mycket också, men whatever.
Kommentera bra för nästa! <3
~Alexandra.
CHAPTER 50.- HEART BROKEN.
Flygresan till Italien var, sorlig.. jag trodde jag skulle gråta närsomhelst. Mina tankar var om Niall, bara Niall.. och lite om hur livet skulle bli. Jag var en prinsessa. Det var ens dröm när man var liten, till och med min och det slog in för mig. Allt kom som en stor chock och jag visste inte hur jag skulle ta allt, att se Niall’s ansikte sådär ledset också, det var det som skadade mig mest. Jag skulle lämna allt bakom mig, jag skulle glömma alla, Sarah.. min bästa vän som alltid har funnits för mig.
Jag kollade runt efter i alla fall någon som skulle hämta upp mig, jag var inte säker på att någon skulle det. Min mobil började ringa så jag drog upp den och kollade på numret, dolt nummer? Vem kan det vara? Jag svarade även fast jag var lite tveksam.
”Hallå?” Frågade jag och stannade för att sedan sätta mig på en bänk på sidan om.
”Hej Leyla, det är jag.. din mamma” Sa hon och jag hörde på den italienska accenten.
”Hej, jag är framme, kommer någon och hämtar mig?” Sa jag och snurrade ett antal hårstrån runt fingret.
”Ja, en kille, han heter Cesar. Han har en skylt där det står Leyla.” Jag reste mig upp och kollade runt i den proppfulla flygplatsen, det skulle vara helt omöjligt.. tror jag. Jag suckade och kom sedan på att jag fortfarande pratade.
”Jag hittar honom inte.” Hon harklade sig innan hon började små prata med någon.
”Han ska vara vid utgången, så kolla där.” Sa hon och jag nickade, fast sedan kom jag på att hon inte kan se mig.
”Jag ska leta, vi ses snart. Hejdå.” Hon sa ett hejdå tillbaka och sedan la vi på. Mobilen började ringa igen och nu var det Niall, jag ignorerade det. Fast den smärtan i hjärtat fanns fortfarande, den ville inte alls försvinna.. jag tror dom såg brevet jag hade skrivit och lagt på köksbordet.
” Kära Niall, Sarah, Harry, Louis, Zayn och Liam. Jag är ledsen för att jag bara åkte, men jag har en förklaring, men jag vill inte berätta.. Tro mig, ni kommer få reda på det. Ni alla betyder jätte mycket för mig, ni är dem bästa jag någonsin har träffat och detta jag gör nu är ett sorgligt beslut för oss alla. Men jag gör det för en bra sak, jag hoppas vi kommer träffas snart! Jag älskar er alla! Kram Lex. <3”
Dem orden högg mig rakt i hjärtat, Sarah hade läst upp det högt, tårarna som bara den på mig. Hon hade lämnat oss, inte bara mig.. alla. Liam försökte trösta mig, men det hjälpte inte. Jag satt med en kudde hårt mot mitt bröst och tårarna rann på mig, samt kollade jag ut i tomma intet och bara tänkte på henne. Det gjorde ont, ont att hon lämnade oss och förklarade inte ens varför, jag är orolig vad som kommer hända, eller vad som har hänt. Tankarna bara yrde runt i skallen på mig och efter allt gråtande somnade jag.
Efter allt letande såg jag honom. Det var en stor skylt där det stod ”LEYLA”. Jag gick fram till honom och han bugade, jag var inte direkt van vid det så jag var chockad, jag visst inte vad jag skulle göra. Jag harklade mig och han la en beskyddande arm runt min axel, den var inte direkt lika mjuk som Niall’s, sluta Lex..
-
Hela bilresan var tyst, men inte konstigt. Jag kände inte ens mannen och han var ganska gammal och konstig. Liksom jag vet inte vad han gillar eller inte. Jag skakade av mig tankarna när bilen stannade och jag såg ett stort slott. Mina första tankar var WOW. Det stod vakter utanför grindarna och dem kollade på bilen. Jag hade inte märkt att Cesar hade hoppat ut och nu öppnat dörren för mig. Han sträckte ut handen mot mig, jag tvekade litegrann men sedan tog jag hans hand och han hjälpte mig ur. Han släppte mig hand och vi började gå mot grindarna när vakterna såg mig bugade dem. Jag var ju fortfarande såklart förvirrad, allt hände så fort. Dem ställde sig rakt upp och öppnade grinden. Cesar hade tagit mina väskor, så jag behövde inte tänka på dem. Vi fortsatte gå på grusvägen och jag såg portarna på slottet öppnas och ut kom en vacker kvinna och en stilig man. Jag såg att dem var lika mig. Var det?..
”LEYLA!” Ropade dem och kom fram till mig och Cesar. Båda två drog in mig i en stor kram, jag hörde snyftningar. Efter några minuters kramandes lutade vi oss tillbaka, jag hade börjat gråta och samma hade mamma. Jag hade nu träffat min riktiga mamma, och det kändes bra. Hon var en drottning, och jag en prinsessa, jag vet inte hur mitt liv kommer bli. Men jag hoppas jag kommer trivas..
Hon är i Italien och har nu träffats sina biologiska föräldrar.
Men stackars Niall, åh. Jag lider mer honom.. D:
Hur kommer detta gå egentligen? ;o <3
5+ kommentarer innan nästa.
CHAPTER 49.- TALKING TO MY REAL MOM.
”Lex, snälla..” Sa hon och jag märkte hur nervös hon var.
”Svara på min jävla fråga!” Sa jag frustrerat, vilket jag var.. väldigt frustrerad.
”Nej, din mamma och pappa är.. kung och drottning av Italien.” Mumlade hon och hostade till. Min hand föll mot min mun, helt chockat. Jag la på och sjönk ner på fåtöljen och begravde mitt ansikte i händerna.
”Kan jag låna din mobil?” Hostade han fram och jag kollade upp på honom.
”Varför?” Jag kollade oförstående på honom och han hostade till igen.
”Jag ska ringa min dotter, alltså din mamma.” Sa han och jag gav han mobilen, han slog in numret och tryckte upp den mot örat. Någon svarade tydligen för att han började prata.
”Jag har hittat henne, jag har hittat Leyla.” Jag hörde bara sus och snart gav han mig mobilen. Jag tvekade om att ta emot dem, men jag gjorde det i alla fall.
”Leyla är det du?!” Grät någon glatt fram, antagligen mamma..
”Mamma?” Jag kände hur tårögd jag blev, det var svårt att kalla henne mamma..
”Åh kära någon! Min sötnos.” Sa hon och snyftade till.
”Varför adopterade du bort mig?” Frågade jag och nu kände jag hur tårarna rann för kinderna.
”Antonio ville ta över tronen och han visste inte att jag var gravid, som tur var. Jag adopterade bort dig för att allt skulle bli för farligt för dig annars, och jag ville inte satsa något, det var därför. Jag hittade en fantastisk familj som ville adoptera, då hon hade svårt att skaffa barn. Så jag gav dig till henne, vi har dock haft kontakt med varandra dem här åren, så jag har hört allt om dig. Jag vill bara be dig en sak, snälla.. kom till Italien, vi behöver dig.” Sa hon och jag hörde hur hon grät, vilket jag också började göra. Även om vi inte har träffats så är hon i alla fall min mamma och hon gjorde detta för att skydda mig, jag skulle ha gjort samma sak, om jag hade en dotter/son och sedan en galen morbror som ville döda henne. Men nu skulle jag lämna alla bakom mig, Niall.. Sarah, Harry, Louis, Liam och Zayn. Niall var min livskärlek och dem andra min syster och mina bröder. Det skulle kännas tomt att lämna dem.
”Jag kommer idag, går det bra?” Frågade jag och snyftade till.
”Ja, bara du kommer!” Sa hon glatt, och samma som mig, snyftade till. Vi pratade och skrattade lite mer, sedan sa vi hejdå och la på. Det började pipa och doktorna kom in i rummet, plus föste mig ut. Jag kollade in genom fönsterrutan, han hade slutat andas. Hans hjärta hade slutat slå, han var död.. min morfar var död. Jag sjönk ner på en stol, men jag bestämde mig för att sedan resa mig upp och gå hem för att packa, hoppas att dem inte är hemma bara.
-
”Hallå?” Ropade jag ut, men ingen var hemma, jag hade hämtat ut biljetten och det var bara att åka när jag har packat klart. Jag slängde ner alla kläderna snabbt i min resväska och allt annat. När jag var klar drog jag igen dragkedjan och reste mig fort upp, jag sprang ut till taxin, då såg jag bilen åka in på våran parkering. Niall hoppade ut och kollade in i taxifönstret, han kollade oförstående på mig.
Men när han såg mina tårar förstod han. Han sprang fram till taxin och försökte öppna, men jag hade låst. Han bankade på rutan och tårarna rann på honom.
”LEXIE, LÄMNA MIG INTE!” Skrek han, och det kändes som om någon hög mig med en kniv i hjärtat, jag hade sårat honom, djupt. Taxin åkte och jag kollade bakåt, där jag såg honom.. på knä och grät. Detta var mitt fel, men jag var tvungen att hjälpa Italien..
Hon åker till Italien, stackars Niall! Men hon gör detta för en bra sak, men ändå!
