”Niall… kom igen nu, vi har gjort våfflor.”, mumlade Harry vid sidan av mig. Jag grymtade till.

”Varför är vi ens kvar här? Lexie är inte här, och det är hennes hus.”, antydde jag.

”Hennes föräldrar låter oss stanna ett tag till…”, suckade han trött.

"Förlåt...", viskade jag och tårarna började rinna ner för kinderna på mig. Harry la en hand på min axel.

 

  

 

"Det är Okej...", lovade han mig mjukt. Jag nickade.

”Okej. Jag kommer snart.”, sa jag bittert mot kudden. Harry reste sig upp och lämnade rummet. En kvävd suck lämnade min mun.

Hon var borta… hon hade lämnat mig ensam… utan en förklaring… det var därför jag inte skulle ha en tjej. Fan! Varför föll jag för Lexie?! Jag hatar det här… Snabbt drog jag fram min mobil för att skriva ett sms.

 

”Snälla, berätta vart du åkte… Lexie, jag saknar dig. Det här dödar mig. Du är den första tjej jag älskade, seriöst. Ingen har någonsin behandlat mig som du har. Berätta var du är så att jag kan komma, hålla dig i min omfamning, kyssa dina mjuka läppar… XX Niall.”

 

Men jag skickade det inte. Jag raderade det.

”Niall! Kommer du eller?”, ropade Zayn från foten av trappan. Jag reste mig upp ur sängen och gick ner till dem andra i köket.

”Jordgubbar eller Sirap?”, frågade Sarah mjukt med ett lätt leende mot mig. Jag grimaserade med en axelryckning.

”Både och…”, muttrade jag äcklat och kollade ut över havet. Någonstans, där vi Horisonten, befann Lexie sig. Jag skulle hitta henne…

 

”Hallå det är Mrs. Stone?”, svarade Lexie’s mamma i telefonen. Jag hatade att behöva ringa henne, men jag var tvungen.

”Hej Maria, det är Niall.”, viskade jag nervöst i luren. Hon hummade lätt till i andra änden.

”Vad vill du Niall? Varför har inte Lexie hört av sig? Jag har ringt minst 100 gånger!”

”Tja, Lexie är inte här. Hon stack bara en dag…”, förklarade jag mig, beredd på att få skäll.

”Vad menar du med stack?! Hon kan inte bara ha--… Åh… jag vet var hon åkte.”, sa Maria snabbt i andra änden, och jag hörde hur hon reste sig upp och började rota i någon låda.

”Vadå? Vart är hon?”, frågade jag uppspelt. Maria drog ett nervöst andetag.

”Niall, jag ringer dig sedan. Okej?”, lovade hon mig.

”Jaja…”, fnös jag och lade sedan på. Mitt hjärta blev återigen kall. Jag hade fått en gnutta hopp, men nu var allt borta. Helvete…

Solen sken rakt i ansiktet på mig när jag vaknade. Carrie och Samantha stod stelt vid sidan av min säng, det var nästan läskigt.

”God morgon!”, hälsade jag glatt. Dem rörde inte ens en min… jag suckade djupt.

”Om ni inte svarar mig, eller slutar se ut så där, och om ni inte slutar niga jämt så kommer jag få er avskedade!”, röt jag ilsket. Båda två sken upp i två mjuka leenden.

”God morgon Leyla.”, svarade dem lättat. Jag log humoristiskt åt dem.

”Ni har väll aldrig fått le riktigt va?”, flinade jag medan jag reste mig upp ur sängen.

”Nej, aldrig. Din mor har bett oss… eller, det är inte våran plikt.”, erkände Carrie.

”Ja, vi får ingen lön om vi ler.”, inflikade Samantha snabbt. Skuldkänslor tyngde ner mig.

”Det är slut med det nu, okej?”, lovade jag dem lent. Båda två nickade tacksamt.

”Vill ni ta en dusch, eller ett bad? Ska vi ta fram några kläder åt dig?”, frågade dem i mun på varandra.

”Jag tar gärna en dusch, och ja, det kan ni gärna göra!”, svarade jag leendes. Dem var nära på att niga innan dem försvann, men jag stoppade dem. ”Uh-uh.”

”Förlåt.”, ursäktade dem sen och gick sedan in i rummet som var min garderob. Ja, ett rum. Inte en Walk-In Closet, utan ett helt rum. Det var sjukt. Jag gick in i badrummet och gled varsamt ur mina kläder för att sedan hoppa in i duschen.

 

 

Carrie och Samantha hade tagit fram en olivgrön, nästan genomskinlig blus med krage med nitar på och ett par ljusblåa shorts.

”Ska vi sminka dig?”, undrade Samantha sockersött när jag var påklädd, osminkad och med håret drypande vått. Tacksamt nickade jag.

”Gärna!”, det var kul att ha några som njöt över det dem gjorde, pågrund av mig. Carrie drog fram hårfönen medan Samantha började sminka mig. Hade man inte sylister för sånt här? Jag ryckte på axlarna åt mig själv.

Stylister, kändisskap, paparazzi’s… Niall… jag bet mig löst i underläppen vilket gjorde Samantha smått irriterad, även om hon inte visade det, för att hon höll på med att placera ljusrosa läppstift på mina läppar. Carrie hade återgått till att platta mitt hår, försiktigt för att inte bränna mig eller sig själv.

”Vad tänker du på Prinsessan?”, frågade Samantha efter en stunds tystnad. Hon finslipade det sista med sminket. Prinsessan… det förvånade mig. Jag var inte redo att bli kallad det ännu… Jag hade rymt mina egna föräldrar. Dem hade ingen susning om att jag bara hade gått till en annan familj. Mina föräldrar här hade kanske pengar, och kärlek, men dem hade inte tagit hand om mig. Även om dem hade en ursäkt. Jag hade levt hos Maria och Kevin. Mamma och pappa. Mor och far.

”Leyla? Prinsessan?”, pep Samantha oroligt. Jag mötte hennes klarblåa ögon och la en hand på hennes röda, lockiga hår.

”Jag tänker på mitt liv. Jag vet inte om jag är här för att stanna..”, andades jag ut. Hennes leende suddades ut och hennes ansikte blev genast bekymrat och ledset.

”Jaha…”, flämtade Samantha besviket och utbytte en kall blick med Carrie.

”Jag är ledsen…”, började jag, men dem reste sig snabbt upp och gick sin väg. Fick man göra så mot prinsessor egentligen?

Jag reste mig upp, påbörjade ett försök till att gå ner till mamma och pappa, men min mobil började ringa. Med en suck svarade jag, utan att slänga en blick på vem som hade ringt.

”Ja?”, fräste jag irriterat i luren och stoppade in en karamell i munnen från karamell skålen.

”Lexie, varför åkte du till Italien? Det är farligt!”, tjöt en röst i andra änden. Jag stelnade till. Det var min mamma.

---

OJOJOJOJOJ! Vad kommer hända i Italien tror ni? Kommer det bli "Nexie" igen mån tro? :) Kommentera! ~ Liv