Italiens strålar slog mot min bara hud. Det var varmt här, definitiv en skillnad från London. Jag började gå omkring på flygplatsen, förvirrad, då ett par fans kom upp mot mig.

”Niall Horan! Vi älskar dig!”, tjoade dem med Italiensk brytning. Jag log stort.

”Hej tjejer! Skulle ni kunna hjälpa mig med en sak?”, bad jag så lent jag kunde. Alla tre nickade hastigt med stora ögon mot mig. ”Jo, jag skulle behöva komma till slottet. Vet ni var det ligger?”

”Ja, vi kan ta dig dit.”, tjöt den ena och började dra i min arm. Dem andra två förde oss ut ur flygplatsen, och in i en taxi.

”Tack tjejer.”, log jag och lutade mig tillbaka i sätet.

 

Resan till palatset var inte lång, men när vi väll kom dit blev jag chockad. Det var folktomt, och hördes skrik innefrån murarna. Fan. Lexie är i fara! Jag visste det! Fuck. Jag började genast småjogga fram till porten där jag möttes av en vettskrämd vakt.

”Hjälp mig! Snälla, släpp in mig.”, skriade jag med uppspärrade ögon. Vakten kunde inte annat än att låsa upp grinden åt mig, och släppa in mig. Jag skyndade mig in i slottet, försökte undvika dem i svarta kläder, vilket vakten vid porten hade varnat mig för. Mina steg var långsamma, men jag skyndade mig upp för trappan och in i ett rum. Doften av Lexie slog mig kraftigt, och jag snodde runt. Jag måste stå i hennes rum. Ja, där var ett foto på oss två. Mitt hjärta började dunka hårdare, men jag hade inte tid med att kolla på foton nu, Lexie var i fara!

Med skyndade steg fortsatte jag stratsera omkring i korridorerna, tills jag hörde en röst mumla något i en annan rum. Jag kikade in mellan dörrspringan och såg Lexie, och förmodligen hennes föräldrar, sitta på golvet, bundna. En mörkhårig man, med mustasch stod framför dem med en pistol i handen.

”Jag varnade er i början, ni skulle ge mig tronen. Ni har inte gett mig något val än att få er dödade. Det är helt enkelt erat fel…”, mumlade han bittert medan han smekte Lexie’s kind. Hon drog sidan åt huvudet, och fick en smäll på kinden istället som ekade i hela rummet. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skrika. Jag var tvungen att göra något.

”Så, vem vill gå först då? Ole, dole, doff…”, viskade han med pistolen riktad mot Lexie som knep ihop ögonen i skräck. Jag greppade tag om en vas som stod nära mig innan jag rusade in i rummet och slog den i hans huvud. Han föll genast ned medvetslös på golvet med blodet rinnandes genom sitt tjocka hår. Jag släppte Lexie fri först, för att kunna röra i henne. Ta på henne, kyssa på henne.

”Niall…”, snyftade hon mot min axel. Jag nickade och drog med handen upp och ner över hennes rygg.

”Allt kommer bli okej nu Lexie, du är säker. Allt är bra.”, mumlade jag mot hennes hår innan jag släppte taget för att rädda hennes föräldrar. Innan jag visste ordet av det så slogs dörren upp.

”Niall!”, skrek Lexie, det small till och allt blev svart för mig.

Antonio hade intagit sin rätta plats i fängelset. Hans vakter därmed. Om 2 dagar skulle han bli hängd, jag visste inte ens att man fortfarande hade det döds straffet här i Italien. Jag bet nervöst på mina fingernaglar där jag låg i min säng. Mor, eller Drottningen, hade förbjudit mig till att åka och besöka Niall. Det skulle göra mig deprimerad. Men det här var inte bättre.

Frustrerat reste jag mig upp för att lunka iväg till badrummet och kliva in i duschen efter att ha dragit av mig min sov outfit. Jag tvålade in mig, rakade benen, schamponerade- och balsamerade håret innan jag vred av vattnet och lindade en handduk runt kroppen. Håret blåste jag torrt med en hårtork, som alltid. Carrie och Samantha stod väntandes i rummet när jag kom in där igen, dem skrämde slaget ur mig.

 

 

”Herregud! Åh! Gör aldrig sådär igen!”, tjöt jag med en hand på bröstet.

”Förlåt Ers. Höghet.”

”Säg inte så. Så fort Niall är frisk så åker vi hem, till London. Jag orkar inte med allt det här dramat.”, erkände jag och bet mig löst i underläppen. Carrie hummade till.

”Du kanske vill ha kläder på dig innan du pratar?”, föreslog hon med ett stelt leende. Jag kollade ner på min handduk och nickade.arrie och Samantha

”Det har du nog rätt i.”, tyckte jag och gick in i min WIC där jag drog åt mig en vacker klänning, samt ett par ballerina tofflor och ett set underkläder från VS. Jag klädde mig i garderoben och drog upp håret i en boll på huvudet.

Samantha och Carrie sminkade mig i en neutral sminkning när jag kom ut innan vi vandrade ner tillsammans till mor och far.

”Hej Lexie. Vi väntade på dig. Ät din frukost.”, beordrade mamma mig med en nick mot tallriken med choklad pannkakor. Jag kunde inte neka, så jag slog mig ner och började äta av dem alldeles ljuvliga pannkakorna. ”Du hjälpte oss med Antonio, det var det vi ville av dig. Och du vill åka hem nu, vilket vi ska respektera…”

”Ja.”, hummade jag med munnen full av pannkakor och mjölk. Pappa log mjukt mot mig.

”Men du ska alltid veta att du kan komma hit när du vill.”, försäkrade han mig.

”Alltid. Med Niall, eller din mamma och pappa, eller Sarah som du pratade om.”, inflikade mamma. Jag reste mig upp och drog in dem båda i en lång omfamning.

”Jag älskar er. Ni är mina föräldrar, men det är Maria och Kevin också. Men ni ska veta, att jag alltid kommer finnas här för er också om ni behöver mig.”, lovade jag dem. Mor log mjukt mot mig.

”Vi ville berätta det för att Niall har vaknat. Han mår bra, och är redo att åka hem.”

 

 

När vi åkte upp till Niall’s sjukhus rum så stod han redan där och väntade. Jag småjoggade in i hans omfamning och pressade mina läppar mot hans. Hela världen stannade upp, det var bara jag och Niall för tillfället. Carrie och Samantha ”Awe:ade” i bakgrunden, vilket gjorde så att jag låg mot Niall’s läppar. Han la en hand på min korsrygg innan han avbröt kyssen.

”Jag har saknat dig Lexie.”, viskade han mot mina läppar. Jag nickade.

”Jag har saknat dig också Niall. Du förstår inte hur tufft det var att lämna dig, Sarah och killarna…”, fick jag ångerfullt ur mig. Han nickade med ett leende.

”Men det tror jag du kan berätta.”, föreslog han med en nick mot dörröppningen. Jag vred huvudet mot dörren där killarna stod, och Sarah, med bländande leenden.

”Hej Lexie.”, tjoade alla glatt. Jag sprang in i deras omfamningar. Där kändes allt okej igen.

---

Awe! :D Allt blev ju OK ändå! :D Förlåt för att detta kom upp så grymt sent! D: Kommentera anyway! 

5+ kommentarer innan nästa kommer ut! :D <3 ~ Liv