”Vem av er ska följa med? Egentligen skulle ni ha sluppit stressen, men han har rört sig så pass mycket att giftet har spridit sig. Så vem?”, frågade Ambulansföraren stressat. Jag sneglade på dem andra innan jag hoppade in i ambulansen efter henne. Jag gjorde mobil tecknet med fingrarna mot Niall som nickade. Sen försvann dem ur min åsyn. Harry kramade hårt om min hand. Jag mötte hans blick… hjälplös, svag… ledsen. Men det brann också i den, det brann av att han skulle stanna kvar, inte dö av nåt fjuttigt bett.

”Vet ni vad det var för orm?”, undrade sköterskan. Jag svalde hårt och bröt blicken från Harry.

”Jag tror det var en huggorm… eller snok.”, svarade jag med svag röst. Hon nickade och sprutade in en genomskinlig vätska i hans arm, vilket fick honom att snabbt falla in i sömn. Måtte Gud vara på våran sida i det här… bad jag lågt i mitt huvud.

-

”Ja, han sover… Han får komma hem imorgon.”, gäspade jag och drog en trött hand över mitt ansikte. Niall suckade oroligt i andra änden.

”Och hur mår du då? Är det OK?”, frågade han orolig. Jag log dystert.

”Jag klarar mig med Kaffe och gamla ELLE-tidningar.”, försäkrade jag honom.

”När ska jag komma och hämta dig? Vi kan åka till Harry imorgon, du kan inte spendera natten där Lexie. Vi andra kommer också dit isånnafall.”, sa han snabbt.

”Nej, jag sover här. Dem har en extrasäng i Harry’s rum, en cafeteria. Och sköterskan sa att bara jag kunde få stanna här, det kunde bli för mycket för Harry… men jag ringer dig imorgon.”, lovade jag.

”Visst…”, mumlade han bittert till svar. Jag pressade trött ihop mina läppar.

”Jag ska nog gå och… öh… kolla till honom nu. Jag ringer imorgon.”

”Okej. Hej då Lexie.”, hälsade Niall farväl. Jag tryckte trött ner mobilen i fickan och kollade upp på alla sköterskor som gick fram och tillbaka i sina gröna klädslar.

”Ursäkta? Men är inte du tjejen One Direction kom hit med?”, jag kollade åt min högra sida där en medelålders kvinna satt. Jag kollade djupt in i hennes gråa ögon, hon var säkert en Journalist, så jag ljög.

”Nej. Jag vet inte vad du pratar om…”, snäste jag otrevligt till svar. Besviket sjönk hon ihop med axlarna.

”Vadå vill du ha en Story eller?”, muttrade jag. Hon kollade på mig med smalnade pupiller och nickade.

”Här har du en…”, började jag, ”… Journalist ger sig på oskyldig flicka på sjukhus.” Bittert suckade hon och gick iväg med raska steg. Jag skakade lätt på huvudet och reste mig upp för att hå in till Harry. Hans mörka ögon mötte mig när jag klev innanför dörren.

”Hej…”, fick han hest fram.

”Hej på dig tuffing.”, skämtade jag bittert. Inte tid för skämt.

”Vart är dem andra? Gillar dem mig inte längre?”

”Jag var den enda som fick vara här…”, svarade jag ärligt och slog ihop händerna. Han nickade trött.

”Så… huggorm? Såg du den?”, viskade han hest. Jag fuktade mina läppar.

”Japp…”

”Var den stor?”

”Japp.”

”Blödde jag?”

”Japp.”

”Kan du sluta säga ”Japp” hela tiden?”, muttrade Harry.

 

 

”Japp.”, retades jag. Han himlade med ögonen och kollade ut genom fönstret.

”Klockan?”, begärde han att få veta. Jag drog upp mobilen ur fickan.

”Halv 5.”, svarade jag snabbt. Han drog en djup suck.

”Jahapp.”

”Japp.”

”Nu börjar du igen!!”, antydde han tröttsamt. Jag skrattade retsamt till och petade honom i revbenen.

”Aj.”, sa han kort och log smått. En sköterska kom in och störde oss.

”Skulle du kunna lämna oss en stund?”, undrade hon snällt. Jag utbytte en blick med Harry innan jag svarade.

”Japp.”

”Men…”, suckade Harry uppgivet. Jag skrattade medan jag gick ut ur rummet, och mot Cafeterian.

”En Pizza Slice.”, beställde jag och betalade snabbt. Jag fick min Pizza, precis ljummen och bra. En cola på köket också. Min blick föll mot det enda lediga bordet i cafeterian, så jag skyndade mig dit och slog mig ner.

”Lexie?”, hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om med Pizzan i munnen och mötte Hannah. Våran hushållerskas dotter.

”Åh, hej Hanna.”, hälsade jag och kramade mjukt om henne.

”Så, vad gör du här? Är din mamma eller pappa skadad?”, Pappa är psykiskt skadad, även fast han inte vet om det.

”Nej, det är en… vän.”, svarade jag kort. Hon nickade och spärrade sedan upp ögonen.

”Hörde du att Harry Styles har blivit biten av en orm? Det är därför jag och alla andra är här.”, utbrast hon och kollade runt i cafeterian. Wow, hur kunde den nyheten spridas så snabbt? Det var ju bara vi som visste… Sjuksköterskorna, säkert.

”Jag hörde det…”, sa jag mjukt och drog med handryggen över läpparna.

”Ja-…”, började hon men blev avbruten av något. ”OMG, där är ONE DIRECTION!”

---

OJOJO. Hur kommer detta gå? :O Dem kom, även fast dem inte fick! Naughty boys! :P Kommentera! ~ Liv