”Vad gör du h-här?”, stammade jag fram. Morfar log av åsynen utav mig. Han kom vaggandes gående mot mitt och Jordans bord. Det kunde inte vara möjligt… han skulle ju befinna sig i Amsterdam. Vad i hela friden gjorde han här?

”Hej på dig lilla Josyn.”, log han. Han använde samma smeknamn som han hade använt på mig som barn.

”Vad gör du här…?”, fick jag fram som en viskning. Jordan kramade om min svettiga hand under bordet.

Morfar drog en tung suck, ”Jag hade vägarna förbi. Tror du din mamma har något emot om jag kommer?”

Jag började darra av skräck. Att morfar var här var dåligt, men om han tänkte ta sig till mamma…

”Du får inte vara här.”, svarade jag snabbt. Han slog sig ned bredvid mig med en lika tung suck som innan. Hans ansikte drog sig närmre mitt och jag slog igen ögonlocken. Jag kunde inte kolla på honom…

”Du kan inte säga till mig vart jag kan vara och inte vara. Du vet vad som händer då.”, mumlade han och smekte min kind innan han reste sig upp igen.

”Men jag ska nog bege mig. Jag ska bara köpa lite kaffe. Vi ses Josy.”, sa han kallt innan han lämnade cafeét. Jag drog ett andetag och slog sedan upp ögonlocken. Min syn var suddig. Salta tårar rann ned för mina kinder och jag sjönk ihop i Jordans famn.

”Så… Joss… han har gått… det är okej.”, tröstade hon medan hon smekte mitt hår. Hela jag skakade. Och det verkade inte kunna sluta. Fan… var han tvungen att komma och förstöra dagen?

Morfar, eller Bill som han egentligen blev kallad utav dem i vår familj som ens ville nämna honom, var inte välkommen i våra familj. Han hade misshandlat mig och mamma. Eller, inte bara oss. Min moster, mitt kusinbarn och min… pappa. Jag kom ihåg allting. Det satt som fastklistrat på min näthinna… Jag hade lekt i vår sommarstuga. Mamma och pappa hade åkt iväg för att handla, och dem hade tagit lilla Amy med sig. Morfar hade valfritt stannat med mig i den stora stugan. Min rosa ’My Little Pony’ hade jag haft ett hårt grepp om medan jag hade skuttat runt på gården. Jag hade blivit törstig, och skyndat mig in i köket i sökandet efter något att dricka för att släcka törsten. I kylskåpet fann jag en genomskinlig flaska med en ljusröd vätska. Saft! Hade jag tänkt och dragit undan korken för att hälla i mig av den svala vätskan. Men det hade inte alls varit saft. Det hade varit en sur, stark, svidande dricka som hade stuckit och bränt i halsen på mig. Jag tappade taget om den genomskinliga flaskan som föll till golvet. Innan jag visste ordet av det låg det glassplitter och röd vätska överallt på golvet runt mina fötter. Mina ben hade blivit förlamade, och morfar som hade befunnit sig i trädgården hade kommit rusande in med glasögonen på sned.

”Vad har du gjort Joselyn?!”, hade han gormat. Jag hade sett morfar dricka sånt här förut, så därav hade jag dragit slutsatsen att det hade varit saft. Han drack bara det när mamma och pappa inte var hemma, eller låg och sov för att Amy sov.

”Förlåt! Jag var törstig!”, fick jag ur mig med hes röst. Det sved i rösten för varje ord jag uttalade.

”Törstig?! Tänker du bara på dig själv… din otäcka, egoistiska unge!”, skrek han och ryckte tag i hårbotten på mig. Det värkte i hela huvudet på mig när han drog mig i håret. Jag hade gråtit, sprattlat med benen och skrikit, men han hade släpat ut mig ut i hallen där han hade slitit av mig min vita klänning som hade varit täckt med den röda vätskan. Jag hade inte varit gammal, kanske 5. Han hade ställt sig ett steg ifrån mig för att granska mitt gråtandes ansikte. Jag hade skamset kollat ned på mina fötter. Morfar hatade mig… var det enda som hade cirkulerat i mina tankar. Det knakade i golvet, vilket meddelade att han stod närmre mig. Jag drog efter andan. Rädd. Gåshuden uppstod på min nakna kropp. Han hade ställt sig ned på huk innan han hade slagit till mig. Hårt. Över kinden. Jag hade brustit ut i gallskrik som en stucken gris. Då hade han gjort det igen. Slagit mig. Det här var inte min morfar, hade jag tänkt då. Det här var ett monster. Han hade dragit en hand genom sitt bruna hår innan han återigen hade ställt sig ned på huk.

”Du har lärt dig en läxa nu, visst har du det Josy?”, viskade han mot mitt ansikte. Hans andedräkt hade doftat starkt utav rök. Kväljningar uppstod i min hals. Jag nickade med tårar rinnandes ned på mina röda kinder. ”Bra. Då behöver inte mamma och pappa, eller Amy veta om det här?”

”N-nej.”, stammade jag rädd samt fram. Han rufsade till mig i håret, leendes. Hur kunde han göra så?!

”Bra. Så, gå och byt om.” Han hade vänt på klacken och gått ut i sommarvädret igen medan jag hade sprungit upp för trappan, gråtandes och gömt mig i en garderob tills mamma och pappa hade kommit tillbaka med Amy.

”Lyssnar du eller Joss?”, suckade Jordan uttröttat med exempel av kläder i båda händerna. Jag vaknade ur mitt minne och mötte hennes menandes blick. Snabbt nickade jag utan att veta vad det var hon ville.

”Jag sa att det var kallt i Nottingham, det är snö där som du vet. Så det här kanske är något för dig att köpa?”

”Kallt?”, ekade jag med avsmak. Jordan lade en hand på min axel med huvudet på sned. Jag hängde läpp.

”Ja, det är kallt. Ledsen babe, men det är smällen man får ta.”, skrattade hon mjukt och höll upp dem stickade tjocktröjorna igen. Jag drog en trött hand genom mitt hår med blicken på klockan. Den var inte mycket alls.

”Jag är väldigt trött… kan vi göra det här imorgon istället?”, bad jag henne dystert. Förstående nickade hon.

”Okej. Kom då så åker vi hem.”, log hon och kramade om min hand för att lämna den trånga gallerian.

”Skicka pizzan!”, hojtade Niall utan att slita blicken ur sin iPhone. Jag suckade djupt och blängde mot Liam. Det hade varit hans idé att köpa den där iPhone 5:en till Niall. Han var besatt. Över att fota, spela spel och göra allt man än kunde göra på den telefonen. Egentligen hade vi gjort det för att hans 4:a hade varit trasig, men vilken mobil hade gått hur bra som helst. Men Liam hade tyckt en iPhone 5, något Niall inte hade invänt med.

”Pizza!”, upprepade han, nu högre. Jag skickade över pizzakartongen och kollade ut genom fönstret. Snön föll ned utanför vårat hotellrum i Brighton. Det här var vårat sista stopp innan vi skulle till Nottingham, och sedan fick vi julledigt. Om jag längtade. Louis och Zayn satt och spelade Monopol inne på sovrummet. Jag och Liam var dem ända som satt helt sysselsattslösa.

”Ska vi dra ut?”, föreslog jag med höjda ögonbryn. Liam kollade frågandes upp på mig med en blick som sa ’Pratar du med mig?’. Jag nickade och höjde på axlarna. Liam nickade glatt. Vi hade spenderat alldeles för många dagar inomhus. Snön var bara här i 4 månader, sen försvann den. Man skulle ta vara på det. Jag gick ut till sovrummet för att meddela Louis och Zayn om att vi skulle gå ut, men dem hade fallit i sömn. Med en lätt axelryckning gick jag ut till hallen och drog på mig min jacka, mössa, halsduk och vantar, samma utstyrsel som Liam stod i nu. Förutom mössan. Den hade han skippat.

När vi väl var ute och staterade på Brightons gator så lade sig en stel tystnad mellan oss. Det var folktomt överallt. Vart man än gick. Men det lös för fullt i alla fönster på dem färglada husen. Snön kom ned för den gråa himmelen och lade sig på våra jackor för att sedan smälta. Så fortsatte det. Men det som landade på marken stannade kvar där. Jag suckade djupt och ett vitt moln samlades utanför min mun i kyla.

”Det ska bli skönt att få ledigt.”, började Liam för att sätta igång ett samtalsämne. Jag nickade instämmande.

”Vad ska du göra på ’lovet’ då?”, gav jag honom en följdfråga. Han ryckte på axlarna med ett leende.

”Jag tror jag bara ska vara hemma med familjen… på kvällen kanske jag går ut och dricker lite toddy med kompisar. Du då?”, skrattade han mjukt. Jag kollade mot den stora, oklädda, julgranen som stod i torgets mitt.

”Jag ska nog också vara hemma… om det inte dyker upp något som hindrar det.”, mumlade jag trött.

”Japp.”, svarade han lätt. Där dog samtalet ut… men nu var det ingen stel tystnad som låg mellan oss. Det var istället en mjuk, lätt tystnad. Det var bara skönt. Att gå där liksom. Genom snön, helt ensamma. Det började mörkna på himmelen, men det var ingenting som oroade mig. Min blick föll på ett litet folktomt fik några meter bort.

”Ska vi gå och köpa kaffe?”, frågade jag med en nick mot det lilla fiket. Liam nickade och ryckte lätt på axlarna.

”Varför inte.”, skrattade han glatt. Vi skyndade oss mot fiket. Väll inne borstade vi bort den lilla snön som hade lagt sig på våra jackor och sparkade av snön på skorna. Tjejen som jobbade där stod nu och torkade av ett litet, svart, runt bord. Det var mysigt där. En vinröd vägg med några tavlor här och var. Längs väggen gick en lång soffa med svarta och röda kuddar. Framför soffan stod borden, med ännu en stol framför. På borden stod det två ljus placerade, samt socker. Bakom den träfärgade disken så hängde menyerna på väggen, på en svart tavla. Det var skrivet med kritor och en vacker skrivstil. Liam harklade sig för att fånga tjejens uppmärksamhet. Hon vände sig hastigt om och slog i knäet i bordet.

”Shit!”, utbrast hon och slog händerna på knäet. Både Liam och jag skyndade oss fram till henne.

”Hur gick det?”, frågade vi i kör. Hon skrattade lätt och kollade upp på oss. Hennes blick var glansig, men hon släppte taget om knäet.

”Det gick bra. Det bultar bara lite. Ni är killarna från One Direction va?”, undrade hon milt innan hon stadigt ställde sig upp för att gå fram till disken. Jag utbytte en blick med Liam innan jag svarade ’Ja’.

”Min syrra älskar er.”, förklarade hon snabbt så att vi inte skulle tro att hon var ett galet fan. Båda två nickade leendes. ”Men strunt i de… öh… vad får det lov att vara?”

”En Vanilj latte och en vanlig latte.”, beställde Liam. Han visste precis vad jag ville ha. Tjejen knappade in på sin apparat innan hon tog betalt utav oss och började fixa med våra drycker. Väl klara, räckte hon över två pappersmuggar med rykande het vätska i. Vi tackade och gick sedan ut för att bege oss tillbaka till hotellet. Det var nog med upptäcksfärder för idag.

Pretty intensive chapter? Hazzas perspektiv iaf! :D Vad tycktes? HEHE. Ni är lite lame på att kommentera, jag hatar att sätta gräns o så, men när jag inte gör det så kommenterar ni nästan inget. :/ Sorry! Men 12+ kommentarer innan ni får upp Chapter 6 :) Snart ses dem! :D