Simon. Min blick föll mot köksön där mamma och pappa satt med stora leenden på läpparna. Han skulle inte få förstöra det. Jag reste mig lugnt upp och gick in på mammas kontor.

”Hallå?”, fräste jag i luren. Niall hade gett mig Simons nummer i ”Nödfall” så jag såg ju på namnet att det var han som ringde.

”Hej Lexie. Skulle vi kunna ses? På… the Drinking Lady?”, mumlade han lågt i luren. Jag himlade med ögonen för mig själv.

”Varför vill du träffa mig? Har något hänt?”, fortsatte jag drygt, men lät oberörd.

”Kanske. Jag förklarar där.”, sa han bara och la sedan på. Jag spärrade långsamt upp ögonen för mig själv och skakade på huvudet. Han är bara för otrolig. Jag greppade tag om mammas bilnycklar och gick ut i hallen.

”Vart ska du?”, utbrast mamma bakom mig. Jag vände mig om med ett stelt leende på läpparna.

”Köpa kaffe.”, svarade jag. Det var ju ingen lögn, jag skulle köpa en latte när vi kom dit. Eller när jag kom dit.

”Nej. Inte i dem där kläderna. En hoodie och tajts? Sånt har man hemma, och solen skiner. Ta av dig det, nu. Eller ge mig bilnycklarna.”, hotade hon med spänd blick. Jag suckade och gick med snabba steg upp på rummet och slängde igen dörren efter mig och bytte snabbt om. Jävla mamma.

 

 

”Nöjd?”, suckade jag när jag kom ner i hallen igen. Hon nickade och räckte över min vita skinnväska.

”Det ligger pengar där i, du får en tidig månadspeng.”, jag klämde fram ett leende och lämnade sedan huset. Jag gick mot mammas bil och låste upp den, då jag såg ett kort i passagerar sätet. Jag slog mig ner bakom ratten och drog upp kortet, samt läste vad som stod på det.

”Simon Cowell. Id Number – 245 314 33 52, London Music.”

Ah, han hade glömt sitt jobb-kort. Duktigt. Jag startade motorn och började köra.

-

När jag kom in på Caféet satt Simon redan där med en kopp kaffe och en kladdkaka. Jag beställde en latte och gick sedan och satte mig ner bredvid honom.

”Så, berätta vad du vill nu.”, snäste jag surt. Han log mjukt mot mig och sköt över tallriken med kladdkakan på.

”Ät.”, manade han mig. Jag höjde på ögonbrynen och sköt tillbaka tallriken.

”Nej tack.”, svarade jag med tillgjord röst och tog en klunk av min latte. Han suckade.

”Du får 500 pund om du inte berättar för din pappa.”, klargjorde han. Jag skakade på huvudet.

”Varför skulle jag inte berätta? Han förtjänar att få veta.”, muttrade jag till svar.

”Lexie, du förstår inte. Jag är kompis med din pappa. Vi har känt varandra sen vi var 20 kanske. Din mamma hade jag aldrig träffat faktiskt, men sen... det bara hände!”, förklarade han.

”Jag bryr mig inte. Ta dina feta pengar och ditt fula tryne och lämna min familj ifred.”, skrek jag upphetsat, utan att bry mig om alla blickar jag fick. Snabbt reste jag mig upp och hällde min latte över Simons tröja innan jag sprang därifrån. Snabbt, snabbt, snabbt. Jag ville bara försvinna. Åka till Hawaii, vilket vi ändå ska göra snart. Åh, det ska bli så skönt att bara vara med killarna och Sarah i vårat hus. Jag kan knappt bärga mig.

-

”Du hällde skollhett kaffe över honom Lexie! Det är ingenting säger du?!”, vrålade mamma ilsket medan hon vankade av och an på golvet i mitt rum.

”Han förtjänade det. Han mutade mig!”, försvarade jag mig. Mamma kollade på mig med svarta ögon och slängde en svart ryggsäck på mig.

”Du sover hos Sarah ikväll. Jag kan inte… nej, gå. Vi pratar om det här imorgon. Sen ska du packa. Och åka.”, sa hon bara kyligt. Jag kände hur tårarna brände i ögonvrån och reste mig upp med ryggsäcken i handen.

”Du är världens sämsta mamma!”, skrek jag rakt i hennes ansikte innan jag sprang ner för trappan och ut ur huset. Jag slutade inte springa förrän jag hade kommit till buss stationen, som är 60 meter ifrån mitt hus. Jag slog mig ner på bänken och lät tårarna rinna.

”Lexie?”, utbrast en röst bredvid mig. Jag kollade dit. Toppen, Gabe. Jag drog undan tårarna med handryggen och fräste till.

”Lämna mig ifred.”, väste jag mellan mina tänder. Han skrattade till.

 

 

”Så, One Direction killen har sårat dig och du kommer tillbaka till mig? Sött!”, flinade han och la armen omkring min kropp.

”Lämna mig ifred!”, röt jag och slog till honom över bröstet.

”Lämna dig? Åh nej.”, flinade han och pressade sina läppar mot mina i en hård kyss. Jag la mina händer på hans axlar och tryckte honom ifrån mig. Som tur var stod bussen redan där då.

”Rör mig aldrig mer igen. Fattar du!?”, vrålade jag stelt. Han var upptagen med att massera sin underläpp som jag hade bitit i. Han sneglade kallt på mig men gjorde ingenting, så jag hoppade på bussen och tog en plats längst bak där tårarna återigen började forsa ner för mina kinder.

---

Oh crap! Hon bråkade med sin mamma :C Och Gabe? THAT BASTARD! HAHA, KOMMENTERA NU BABES! :D ~ LIV