Snabbt som bara den letade jag efter lampknappen, som jag tillslut fann. När jag tände så skyndade jag mig ner till källaren där Sarah låg.

”Det gör ont!”, grät hon för full hals. Jag kollade ner på hennes ben där en järnpinne hade tryckt sig in.

”Ta det lugn Sarah.”, lugnade jag henne och sprang upp för trapporna igen och började banka på dörren. ”Öppna! Öppna dörren! Hallå?! Niall?!” Mitt i det hela öppnades dörren och där stod Senna, våran hushållerska. Hennes ögon blev stora som tefat.

”Ms. Lexie? Herregud! Vad har hänt?”, utbrast hon med handen på kinden.

”Sarah… ring efter ambulans.”, flåsade jag andfått. Senna drog upp sin gamla Nokia och ringde iväg till SOS. Jag skyndade mig ner till Sarah igen.

”Du, Sarah, vi försöker gå upp. Okej?”, sa jag med darrande röst. Hon hade börjat skaka och svetten rann ner för ansiktet på henne.

”Nej…”, viskade hon hest till svar. Tårarna blev fler och fler på hennes kinder. Jag bet mig löst i underläppen och kollade mig runt i rummet. Där. Jag såg en tång som jag skyndade mig till.

”Jag ska dra ut den, okej?”, fortsatte jag med nervös röst. Sarah nickade och greppade tag om en lampa för att kunna hålla i något. Jag greppade tag om toppen på järnpinnen mellan klorna till tången och började dra. Sarah knep ihop ögonen och skrek, högt och tydligt. Den var inte liten heller, så det gjorde ju bara allt bättre… tänkte jag nervöst och ironiskt.

 

 

”Den är ute! Så! Sarah, den är ute!”, tröstade jag henne och slog armarna runt hennes kropp. Bara 4 minuter därpå kom doktorerna ner, tog järnstången och tog med sig mig och Sarah upp igen. Jag fick en rad av en chokladkaka, då Sjukvårds personalen sa att man blev lugn av det. Jag fick slå mig ner i framsätet till ambulansen med chokladkakan i min ägodel. Bara för några minuter sen hade jag hört Senna’s version av vad som hade skett.

 

*Jag kollade mot Sarah som låg och vred sig i plågor medan sjukvårdaren höll på med såret. Hon hade en mask över näsan och munnen för att lättare kunna andas. Senna satt och pratade med den andra sjukvårdaren om vad som hade hänt, så jag kunde inte låta bli att lägga ett lyssnande öra på dem.

”Jag kom hit för att städa, som varje söndag. Sen såg jag att dörren var öppen och lampan tänd, och bilen var ju inte här så jag förmodade att dem hade åkt iväg. Jag slog igen dörren och släckte lampan här utifrån. Först hörde jag ingenting för att jag hade på mig hörlurar, men sen slutade den fungera, så jag tog av mig hörlurarna och hörde skrik. Lexie’s skrik.”*

 

”Ät den, det är inte meningen att den ska smälta.”, log sjukvårdaren som satt bredvid mig i ambulansen och körde för full fart. Jag kollade ner på kladdkakan som hade börjat smälta i handen på mig och började äta av den.

”Semester eller?”, undrade han. Jag kollade oförstående på honom. ”Ja, är ni här på semester?”

”Åh, ja. Det är mitt sommarhus.”, förklarade jag hest.

”Rika föräldrar eller? Det var ett stort hus.”, konstaterade han. Jag svalde hårt. ”Förlåt, det var inget för mig att fråga.”

”Det är Okej…”, försäkrade jag honom och lutade mig tillbaka i bilen. Nu ville jag bara ha Niall hos mig…

-

”Hon kommer kunna åka hem om några minuter Ms...?”, började Sköterskan som nu stod framför mig. Jag svalde hårt.

”Ms. Horan.”, svarade jag utan att tveka. Hon nickade och gick sedan sin väg. Med trötta steg gick jag mot papperskorgen med min kaffekopp. Men kaffet var nu, kallt.

”Lexie?”, jag vände mig om och mötte Sarah’s pappas blick.

”Åh, hej Mr. Davis.”, log jag nervöst. Han log mjukt mot mig, precis som pappor gör. Men Sarah’s pappa var ju präst, så han var ju tvungen att vara snällare. Typ.

”Hur mår hon?”, viskade jag med tjock röst, även om jag nyss hade fått höra läget från sköterskan.

”Bra. Bara bra… Du? Skulle jag kunna få sova på soffan hos er? Jag har liksom inte bokat något hotell, jag åker tidigt imorgon också.”

”Sarah skulle nog älska det.”, trodde jag. Han kramade mjukt om mig med en nick.

”Tack Lexie, du är en fin flicka du.”, sa han lent och klappade lätt till mig på kinden. Jag log stort. Jag och Sarah hade känt varandra hela våra liv typ. Våra mammor gick på Baby Yoga när vi låg i magarna, så tekniskt sätt så var vi ju kompisar redan då. Jag hade spenderat mycket tid hemma hos Sarah, så våra familjer kände varandra rätt så mycket nu, trots att våra mammor inte ens yttrade 2 ord till varandra. Pappa brukade säga att det hände något förut, så dem bråkade. Mer vet jag inte…

”Hon kan åka hem nu.”, meddelade en doktor till oss.

”Kommer du Lexie?”, undrade Mr. Davis mjukt. Jag nickade och gick med honom till Sarah’s rum där hon stod med två kryckor och bandage lindat runt låret.

”Hej pappa!”, utbrast hon och sken upp i ett stort leende. Mr. Davis besvarade leendet och drog in Sarah i en kram.

”Hej min lilla flicka.”

”Jag är vrålhungrig. Vad säger ni om… Taco Bell?”, föreslog Mr. Davis glatt.

”Sure.”, yttrade jag. Sarah nickade instämmande.

”Det blir toppen.”, trodde hon. Jag utbytte en blick med henne och gick sedan mot hissen, där den där mannen stod igen.

”Ley…-”

”Tänk inte ens tanken.”, grumlade jag med handen rakt upp i hans ansikte innan han hade hunnit avsluta sin mening. När skulle han sluta med ”Leyla” snacket egentligen?

Jag drog ett djupt andetag och skymtade honom då dörrarna började stängas, och exakt innan dem slog igen föll han ihop som en påse sten på golvet med ögonen tillbaka rullade i hålorna.

---

Ojoj, vad kommer hända tror ni? :O Undra vad den där mannen har för fel... eller har Lex nåt fel? ;) Kommentera! XOXO ~ Liv