”Lex, snälla..” Sa hon och jag märkte hur nervös hon var.

”Svara på min jävla fråga!” Sa jag frustrerat, vilket jag var.. väldigt frustrerad.

”Nej, din mamma och pappa är.. kung och drottning av Italien.” Mumlade hon och hostade till. Min hand föll mot min mun, helt chockat. Jag la på och sjönk ner på fåtöljen och begravde mitt ansikte i händerna.

”Kan jag låna din mobil?” Hostade han fram och jag kollade upp på honom.

”Varför?” Jag kollade oförstående på honom och han hostade till igen.

”Jag ska ringa min dotter, alltså din mamma.” Sa han och jag gav han mobilen, han slog in numret och tryckte upp den mot örat. Någon svarade tydligen för att han började prata.

”Jag har hittat henne, jag har hittat Leyla.” Jag hörde bara sus och snart gav han mig mobilen. Jag tvekade om att ta emot dem, men jag gjorde det i alla fall.

”Leyla är det du?!” Grät någon glatt fram, antagligen mamma..

”Mamma?” Jag kände hur tårögd jag blev, det var svårt att kalla henne mamma..

”Åh kära någon! Min sötnos.” Sa hon och snyftade till.

”Varför adopterade du bort mig?” Frågade jag och nu kände jag hur tårarna rann för kinderna.

”Antonio ville ta över tronen och han visste inte att jag var gravid, som tur var. Jag adopterade bort dig för att allt skulle bli för farligt för dig annars, och jag ville inte satsa något, det var därför. Jag hittade en fantastisk familj som ville adoptera, då hon hade svårt att skaffa barn. Så jag gav dig till henne, vi har dock haft kontakt med varandra dem här åren, så jag har hört allt om dig. Jag vill bara be dig en sak, snälla.. kom till Italien, vi behöver dig.” Sa hon och jag hörde hur hon grät, vilket jag också började göra. Även om vi inte har träffats så är hon i alla fall min mamma och hon gjorde detta för att skydda mig, jag skulle ha gjort samma sak, om jag hade en dotter/son och sedan en galen morbror som ville döda henne. Men nu skulle jag lämna alla bakom mig, Niall.. Sarah, Harry, Louis, Liam och Zayn. Niall var min livskärlek och dem andra min syster och mina bröder. Det skulle kännas tomt att lämna dem.

”Jag kommer idag, går det bra?” Frågade jag och snyftade till.

”Ja, bara du kommer!” Sa hon glatt, och samma som mig, snyftade till. Vi pratade och skrattade lite mer, sedan sa vi hejdå och la på. Det började pipa och doktorna kom in i rummet, plus föste mig ut. Jag kollade in genom fönsterrutan, han hade slutat andas. Hans hjärta hade slutat slå, han var död.. min morfar var död. Jag sjönk ner på en stol, men jag bestämde mig för att sedan resa mig upp och gå hem för att packa, hoppas att dem inte är hemma bara.

-

”Hallå?” Ropade jag ut, men ingen var hemma, jag hade hämtat ut biljetten och det var bara att åka när jag har packat klart. Jag slängde ner alla kläderna snabbt i min resväska och allt annat. När jag var klar drog jag igen dragkedjan och reste mig fort upp, jag sprang ut till taxin, då såg jag bilen åka in på våran parkering. Niall hoppade ut och kollade in i taxifönstret, han kollade oförstående på mig.

Men när han såg mina tårar förstod han. Han sprang fram till taxin och försökte öppna, men jag hade låst. Han bankade på rutan och tårarna rann på honom.

”LEXIE, LÄMNA MIG INTE!” Skrek han, och det kändes som om någon hög mig med en kniv i hjärtat, jag hade sårat honom, djupt. Taxin åkte och jag kollade bakåt, där jag såg honom.. på knä och grät. Detta var mitt fel, men jag var tvungen att hjälpa Italien..

---

Hon åker till Italien, stackars Niall! Men hon gör detta för en bra sak, men ändå!

Ni kommenterade inte så bra på förra heller, men ah.

~Alexandra.